Är Operan en Rondellhund?

 

I DN 2 mars skriver Mark Isitt att Stockholmsoperan är en ståtlig byggnad som inte behöver något annat än att trafikplaneringen fixas till för att komma till sin rätt. Är det verkligen så?

Isitt skriver att om operadiskussionen handlat om att marknadsföra Stockholm internationellt så hade det varit OK för honom. Är benägen att hålla med om att en storslagen byggnad – oavsett om det skulle vara ett bibliotek i Alexandriaklass, ett museum i Louisianaklass eller ett stadion i Fågelboklass – är ett klassiskt retorisk grepp som är svårslaget. De gamla Faraonerna, Grekerna eller Romarna håller säkert med. Och att det finns en viss relevans i ”Syns man inte, finns man inte.”

Isitt skriver vidare att kommunpolitikerna i stället har fixerat diskussionen vid operakonsten. ”Enligt dem är ett nytt hus en förutsättning för Operans fortlevnad, verkar det, utan det riskerar konstformen att stagnera och dö.” Vidare skriver han ”Sedan när handlar en operas dragningskraft mer om arkitektur än repertoar och ensemble?” Och visst kan vi självklart stå nakna på gatan och sjunga opera för dem som vill höra på om vi hårdrar argumentationen in absurdum. Visst hänger inte opera specifikt på själva byggnaden och visst hänger det på ensemble och repertoar!

Men det uppstår lite skevheter och logiska lappkast i resonemanget också. Att kunna bedriva bra operakonst kräver faktiskt en viss kontext och denna består också av en fungerande och attraktiv byggnad med loger, kläder, rekvisita, kulisser och allt. Ett bra operahus drar till sig både ensemble, organisation och ger möjligheter till en god repertoar. Självklart vill de stora sångarna uppträda på de attraktivaste scenerna? Självklart gäller, oavsett byggnad, att operan också ska marknadsföras på ett bra sätt – precis som vilken annan verksamhet. Det får vi inte glömma i allt snack om huset, operorna och ensembler.

Isitt skriver också om ”allt det där som sitter i väggarna” och att operan är ”ändå huset som gav världen Jussi Björling och Birgit Nilson”. Nja,  visserligen debuterade de i Stockholm men Björling från Borlänge och La Nilsson från Båstad erövrade nog själva världen genom att uppträda på de stora scenerna som Metropolitan och La Scala. Arkitekturen i Stockholm gjorde nog mycket lite där.

Men visst sitter det saker i väggarna. ”Att fasadens ”brunhet” sedan kontrasterar så medvetet mot alla de extravaganser och brösttoner och divalater som kokar över inne i den barocka guldsalongen, det tycker åtminstone jag är rätt kaxigt” skriver Isitt. Gott så. Det får man tycka om man vill. Men har man aldrig tagit sig förbi fasaden och de publika delarna av operan kan man troligen inte komma så mycket längre i analysen heller.

Den gamle romaren Vitruvius myntade för hyfsat länge sedan uttrycket ”firmitas, utilitas, venustas” vilket ungefär kan tolkas till att byggnader borde vara hållbara, funktionella och vackra”. En byggnad som inte ramlat samman sedan 1898 kan säkerligen uppfattas som hållbar. Check. En byggnads skönhet kan förstås debatteras i oändlighet. Huruvida Stockholmsoperan är vacker eller bara en ”cigarrlåda”. Detsamma kan göras med ”isflaksoperor”, ”stålmansgrottor” och ”Henry Mooreskulpturer”. Check. Men hur ligger det till med funktionen?

Det är där jag, som för ett antal år sedan fått en grundlig rundtur i Stockholmsoperans alla skrymslen från topp till botten, ställer mig frågande. En operas liv handlar inte först och främst om fasaden eller ens de eventuella guldsalongerna – utan handlar om möjligheten att kunna bedriva en god verksamhet. Där känns det tveksamt om Operan idag uppfyller de krav vi skulle kunna drömma om att en modern och funktionell operabyggnad borde ha.

Självklart går det att helt blåsa ur operaskalet och helt göra om inuti. Eller i delar. Frågan om den nuvarande fasaden och inkråmet verkligen förtjänar att bevaras bara för att en och annan operadiva gjort debut där? Känns i så fall som om vi får ett musealt fokus på operadiskussionen i stället för något annat. Vill vi ha det?

Isitt skriver ”Inget hus i stan, inte ens stadsbiblioteket, är lika styvmoderligt behandlat” som Operan. Har inte någon säker statistik på det förstås, men det går säkert att argumentera för andra byggnader också. Påbyggnader med 2-3 våningar i innerstan, Slussen eller förslagen att placera skyskrapor här och där i stadsmassan kan säkert kvalificera sig för en och annan röst. Men visst, Isitt har rätt i att Operans läge inte förbättrats under historien. Och visst kan Operan kännas som en slags ”Rondellkanthund” fast placerad vid sidan av ”Ridande Rondellkungen” som stoltserar i mitten av själva rondellen.

Två frågor måste besvaras: Ska byggnaden ligga kvar där med samma entréförhållanden? Ska byggnaden innehålla opera även i fortsättningen? Om svaret på dessa två frågor blir ja (vilket inte är självklart) måste vi se till att, förutom att byggnaden måste fungera, det också blir snyggare framför. Kanske räcker det med att besvara första frågan jakande för det.

Mark Isitt har rätt i att vi har för mycket bilar i innerstan, men ingen är väl överraskad över detta? Dramatens trafikläge är föga bättre och Konserthusets läge vid Sveavägen då? Verkar som bilarna redan för länge sedan låtits ta över Stockholm. Kanhända är det själva ordet ”trafik” som smyger sig in i språket som ställer till det. I stället för att planera för människors rörelser i stan har vi inrättat ett ”trafikkontor” och statligt ett ”trafikverk”. Klart att ett sådant språkbruk leder till avmänsklifiering av vår närmiljö på samma sätt som att kalla arbetande människor ”human resources” även detta förminskar oss. Och att förminska människors upplevelse vill varken Isitt eller jag.

Det känns härligt att Mark Isitt skänker oss en vision av att ”Kungliga Operans aktiviteter kan spilla ut” i sin text. De i vårt nordiska klimat så sällsynta kvällar då detta skulle kunna vara möjligt skulle jag också gärna se en ”After Opera” ungefär som ett ”afterski”, med en Metropolitan, ett glas Bayreuthöl eller ett stort svalt glas färskpressad apelsinjuice – direkt pressad or ”Kärleken till de tre apelsinerna”.

Vill vi att det är arkitektur som är vår retorikhjälp i vår strävan att hävda Stockholm som en världsstad att räkna med? I så fall kan en ny opera vara ett av alternativen. Vi kan också tänka oss andra läckra byggnader förstås. En ”World Concert Arena” världens första konsertbyggnad som ger all stora OCH alla små band en plats att lira på, en”All Religion Temple” – världens första andliga byggnad med plats för alla religioner eller varför inte ett ”Nobel World Peace Center” – världens största satsning för världsfreden. Med lite fantasi kan vi slå världen med häpnad…kanske är det inte en ny opera vi ska bygga?

Men väljer vi ny opera så kräver i alla fall jag ett Vitruviansk operahus: hållbart, funktionellt och gärna elegant och vackert som Bryn Terfels Baryton eller Placido Domingos Tenor! Och den gamla byggnaden kan vi ju lätt, med väggar och allt, bygga om till ”The Nilsson – Björling Opera Museum”!