GMO – Grundkurs i Matematik för Ovana?

Also available in: Engelska

I DN 15 juni kan vi läsa ett intressant ledare signerad Jenny Jewert om GMO – i ledaren handlade det bara om genmanipulerade grödor, rotfrukter och grönsaker. Enligt Jenny tummen upp för Naturskyddsföreningen och tummen ner för Greenpeace uppenbarligen. Och allt detta tack vare mycket oberoende forskning. Hur mycket då?

Jenny skriver i ledaren, hänvisande till en krönika som jag gissar kom till år 2000, sannolikt innan hon på riktigt påbörjat sin journalistkarriär eller precis i gränslandet: ”Och jag var inte ensam om att efterlysa mer kunskap om ekologiska risker med genmodifierade grödor. Ett decennium senare kan man lugnt konstatera att kraven blivit tillgodosedda. EU-kommissionen har de senaste tio åren investerat två miljarder kronor i oberoende forskning kring risker med GMO.” Hon skriver vidare ”Kommissionens satsning, som involverat över 400 forskningsgrupper…”. Det låter ju fint det där – i alla fall på ytan.

Hur mycket forskning får vi om GMO (förkortningen betyder Genetically Modified Organism för oss som förstås inte redan visste det) för de pengarna tro? Dags att ta fram räknedosan. Två miljarder på tio år blir två hundra miljoner per år. Om vi räknar lågt med endast 400 grupper blir det femhundra tusen kronor per grupp. Om vi räknar att för att räknas som en grupp så bör vi ha minst tre personer så blir resultatet 166 667 kronor bara i lönekostnad per person. För att få fram personens verkliga månadslön brutto(dvs när arbetsgivaravgifter och andra liknande kostnader avräknats) delar vi summan med 1,5. Årslönen brutto per forskare blir då drygt 111 111 kronor. Delat med 12 blir månadslönen knappt 9260 kronor. Om vi är generösa och tillåter oss kalla två personer en grupp får vi i alla fall bara 13 889 kronor.

Det troliga är förstås att en duktig, kompetent och handlingskraftig forskningsgrupp består av fler personer än så. Räknat på till exempel fem personer blir månadslönen 5556 kronor. Och vi talar hela tiden om bruttolön. Vi ska ju betala skatt också så vi får kvar kanske 70 procent av dessa summor i handen. Nettolönen på den högsta summan blir då 6482 kronor. Snitthyran i Stockholm motsvarar en bostadsyta på knappt 42 kvadratmeter för den högsta summan och 25 kvadratmeter för den lägsta. Så forskaren bor i en etta. Men då utan vare sig telefon, elektricitet, TV eller Internetuppkoppling. Pengarna är ju redan slut. Dessutom tar forskaren cykeln som hon fått i present eller går till fots, för bil eller månadskort på bussen är uteslutet – men forskaren vill ju äta också! Och skaffa en tröja till vintern. Så innan första forskningsmånaden är slut har forskaren endera svultit eller frusit ihjäl – eller bytt yrke. Det är hårt att vara forskare. Något för Rambo.

Nu har vi förstås bara räknat ren lön och en relativt liten grupp på tre personer och bara 400 grupper. Vi vet inte hur stora grupperna var och hur många fler än 400 de var heller. Men förutom lön har forskning förstås normalt kostnader för även lokaler, uppvärmning, bredband, forskningsmaterial och liknande. Det finns inga rum som är dyrare att framställa än just laboratorier. Plötsligt börjar två miljarder inte alls verka så mycket pengar.

Vi kan konstatera att något verkar mystiskt med kostnadskalkylen. Jenny konstaterar vidare att ” odling av GM-grödor, genom sin högre produktivitet, skulle kunna frigöra 10 000 hektar åker i Sverige för odling av exempelvis energigrödor, är dock inte så upphetsande med tanke på att Sverige har cirka tre miljoner hektar åkermark.” För det första anger Jordbruksverket siffror för åkermark till endast 2,6 miljoner 2007 och att åkermark i storleksordningen tre miljoner hektar var det ungefär fyrtio år sedan det fanns.

För det andra är graden av upphetsning för 10 000 hektar helt beroende av vad man kan göra med dessa hektar. En tvåhundrasextiondel av all åkermark i landet är inte att förakta och motsvarar 14 286 fotbollsplaner. Vi skulle kunna närodla  på en yta av nästan femtio fotbollsplaner i varje kommun i landet! Det tycker jag låter rätt så upphetsande.

För det tredje beskrivs King Edward och Bintje som gamla potatissorter, blott nittio år gamla. Bintje togs fram i Holland 1905 och har odlats i Sverige sedan 1940-talet enligt Wikipedia i alla fall. Liknande siffror finns för King Edward. Så endera etthundrasex år gamla eller sjuttioett. Aldrig nittio. Huruvida detta ska betraktas som gammalt eller inte är en öppen fråga. Potatis har funnits i Sverige sedan 1600-talet, men fick förstås inte ett uppsving förrän på 1800-talet.

Alla dessa sifferkomplikationer som Jenny har i sin ledare förhindrar inte att hon kan ha rätt i alla fall. Det ska vi vara klara över. Även om de redovisade pengarna inte räcker till att försörja en dammråtta i det statliga labbet, och även om faktiskt 10 000 hektar är en hel del mark att yvas över – och faktiskt också om Jenny inte har koll på åldern av Bintje. Jenny kan i alla fall ha helt rätt i att vi hela tiden bör ompröva vad vi tycker i miljöfrågorna i belysning av nya rön.

För det som var sant igår är bara nästan sant i dag och möjligen helt osant i morgon. Forskning är spännande. Oavsett om den bedrivs i vinstsyfte eller i så kallade ”oberoende” former. Naturskyddsföreningen kan ha helt rätt som gör tummen upp, då tummen upp betyder olika saker i olika kulturer. Endera ”bra” eller ”kör upp den nånstans”. Vi tolkar förstås att NSF avser ”bra”.

Men vi ska också vara medvetna om att vi genom att manipulera och trixa med naturen också riskerar att förstöra för oss. Idag är många som insett att kalhuggning av skog innebär ökade risker för översvämningar och jordskred samt att införande av främmande arter till platser de inte naturligt finns på kan leda till oväntade besvär. Vi minns till exemepel Agapaddan(Bufo marinus) som implanterades i Australien och som visade sig inte ha några naturliga fiender. I stället för vattenplaning riskerade Aussiebilförare ”paddplaning”. Exemplen här handlar förstås inte om genmanipulering, men ni förstår nog att  jag syftar på att människan ofta inte har tillräckliga kunskaper att förstå de fulla konsekvenserna av sina handlingar.

Som mer eller mindre uppvusen på Brukshundsklubben minns också jag alla de raser som tagits fram för att passa en eller annan mänsklig nyck eller verkligt behov och där egenskaper renodlades inte sällan med betydligt lidande hos både djuren och då dessa djur skulle vistas utanför den tänkta miljön även mänskliga bekymmer. Vi talar om extrakorta nosar som förhindrade andning hos hunden, förlängda kroppar så hunden fick ryggproblem och så vidare. För att inte tala om alla de raser som tagits fram för renodling av de aggressiva egenskaperna. Dessa exempel visar på att människan även har svårt att hantera sin egoism och den större verklighet som finns utanför den tänkta målbilden.

Inom köttproduktionen säger jag bara Belgian Blue, den volymko som plockats fram som inte ens kan kalva själv utan kejsarsnitt –  eller de japanska Kobekossorna som möras med hjälp av öl. Eller vad säger vi om köttklister? Ihoplimmat kött alltså. Så visst kan vi konstatera att ett visst oberoende eller viss kontroll verkar vara på sin plats när det gäller vår matproduktion. Och där är ju jag och Jenny överens. Tror jag.

Då kan det kännas lite oroväckande att EU-satsningens två miljarder efter lite matematisk gymnastik uppenbarligen inte kan finansiera särskilt mycket oberoende forskning. Detta kan ju då resultera både i att Greenpeace och den lilla forskning som sker har rätt. Eller varken eller. Eller endera. Oklart vilket.

Oavsett alla dessa problem både i ledaren och för forskarna är ett ökat fokus på vår miljöpåverkan och att vi försöker skapa oss en framtid där vi ställer till det så lite för oss som möjligt den väg vi borde svänga in på. Bra växtföljd, minskad användning av kemiska bekämpningsmedel och liknande är förstås naturliga inslag på denna väg. Och precis som Jenny skriver bör vi ”…försöka värdera potentiell nytta och risk hos de egenskaper som den nya sorten har.”  En utgångspunkt som är språkligt rimlig och i tanken ett ideal, men som kanske inte alltid är så lätt att klara i forskningens verklighet. Inte ens med bondförnuft! En ros är en ros – även via en genväg – eller?