Vi ska bygga stad av Miljonprogramområden som Rosengård för att få bort problemen. Och fort ska det gå. Vi ska med hjälp av modiga politiker och en handlingsplan genom förtätning förvandla vatten till vin, förort till stad – men är det verkligen så enkelt?

Kanske är det precis så enkelt. Att bara bygga lite. Vi arkitekter har alltid haft den lösningen nära våra hjärtan. Det går att bygga bort problem. Trenden just nu är dock tudelad. Vi ska endera bygga tätt eller också ska vi bygga högt och ibland försöker vi kombinera de två. Vi brukar skämtsamt säga att arkitektur är allt mellan inredning och utredning och vi har förstås skaffat oss olika utbildningsgrenar som ska tillfredsställa arkitekturens alla irrgångar. Vi har arkitekter för inredning, husbyggnad, landskap, stadsbyggnad och samhällsplanering. Mycket arkitekter blir det, som uppfinnaren från Sundbyberg skulle ha sagt.

Sundbyberg, ja. Det är en liten kranskommun till Stockholm som kallar sig just stad. Precis som Stockholm gör. Vad är det då som avgör om en plats är en stad eller inte? Det verkar som om vi kanhända inte har en gemensam uppfattning om detta fast vi talar om att bygga stad. I Sverige finns det många olika ord för platser där människor bor många tillsammans. Vi kan bo i en by, en köping, en ort, ett samhälle, en kommun – och förstås då också i en stad.

I mitt pass står det Bräcke. Födelseort är rubriken. Inte så många har varit där. Knappt jag själv. Bräcke är också en kommun. Frågan är om Bräcke är en stad? I över tjugo år bodde jag i kommunen Katrineholm som räknas som en stad då den fick stadsrättigheter 1917, samma år som den ryska revolutionen. Sedan har jag bott i Nacka kommun och i Stockholmsförorterna Björkhagen, Bromma, Fruängen och Husby. Att betrakta Nacka som stad känns tveksamt, även om Nacka eventuellt ska få tunnelbana. Tunnelbana eller lokaltåg har förstås nästan varenda Stockholmsförort. Och ingen av förorterna jag bott i är städer.

Börjar vi skärskåda en stad som Katrineholm, vilket jag haft anledning till, kan vi förstås se att fragment av en stadskärna fortfarande kan upptäckas. Förstås har en Åhlénsburk och en Konsumlada och liknande gjort sitt bästa för att försämra bilden. Förbifarter och shoppingcentrum utanför själva stadskärnan, fler parkeringsplatser än det finns bilar och en McDonaldsbyggnad kompletterar bilden av en stad som ser ut som många mindre orter idag. Och som för en kamp för sin överlevnad. Katrineholms befolkning minskade 2011, trots att den ligger bara en timmes tågresa ifrån Stockholms central.

Rudolf Antoni skriver på den utmärkta bloggen Fastighetsägarbloggen att människor inte längre flyttar dit jobben finns utan ”istället flyttar de till städer som kan erbjuda ett tryggt och attraktivt boende, spännande kontakter med andra människor och många olika möjligheter till utveckling och upplevelser. Därefter flyttar jobben efter människorna.” Kanske är det så, men det finns en hel del som talar för motsatsen.

Undrar verkligen om byggföretagen skulle sätta igång att bygga attraktiva och trygga bostäder till exempel i Kalix bara på hoppet att människor genast skulle flytta dit på grund av den vackra miljön. Kanske inte heller helt troligt att Dramaten skulle bygga en ny storscen där uppe, eller att någon skulle bygga ett stort nöjescentrum där för att sedan tryggt vänta på att horder av människor därför skulle flytta dit.

Tittar vi på SCBs statistik visar den alldeles entydigt att det är de största kommunerna i stort sett alla län som drar till sig mest folk. Enda undantaget verkar vara Jämtland där Krokom verkar vara mer attraktivt än Östersund. Skälen verkar dock fortfarande vara desamma. Jobb och studiemöjligheter dominerar bilden. Stockholms stad verkar hålla med i varje fall. Om 200 000 nya stockholmare är på ingång fram till 2030 gäller det att bygga så det knakar.

Det känns som om vi börjar få en sits som starkt påminner om den som resulterade i Miljonprogrammet. Vi är mer eller mindre tvingade att bygga en massa hus på kort tid – igen. Min vän Antoni skriver vidare ” Vi har också lärt oss att just den typen av områden som med goda intentioner byggdes för snart 50 år sedan skapar otrygghet och avstånd mellan människor medan den myllrande, trånga stadsmiljön är just precis det som får oss att trivas.” Tror emellertid att verkligheten är betydligt mer komplex än så. Att trafiksepareringen och andra fiffigheter skapade ordentliga barriäreffekter är förstås klart. Att bristfällig belysning gjort många gångvägar otrygga i upplevelsen också.

Men det handlar inte bara om design. Hela samhällsstrukturen är involverad i hur det har blivit och kanhända också i hur vi möjligen kan ta oss ur vårt elände. Och det är inte alls en absolut sanning att trång stadsmiljö skapar trivsel. Vet massor som hellre skulle bo någon annanstans än i storstäder om de kunde. Jobbet och barnens skola sätter effektivt stopp för sådana tankar. Och på frågan om var i Stockholm de helst skulle vilja bo svarar de ”Djurgården”. Inte ens Gamla stan lockar. Inget mörkt, tätt eller myllrigt alltså.

Antoni skriver från sin källa Jane Jacobs från 1961, ur ”The Death and Life of Great American Cities”, att ” bebyggelsen ska vara tät, ha många blandade funktioner som ger folkliv på gatorna stora delar av dygnet, kvarteren ska vara korta och ”slinkvänliga” utan tvingande barriärer och byggnaderna ska gärna vara av olika ålder, karaktär och skick.” Sedan skriver han, lätt förkortat, att det”…krävs en handlingsplan för miljonprogramsområdena som omfattar kraftig förtätning av bebyggelsen med en ökad variation av funktioner… För att…att gemensamt bygga om miljonprogrammen till städer…då kommer…det sannolikt att gå fort.”

Stadsbegreppet nuddar på något sätt hela tiden det där trånga och intima. Och gärna också det åldersstigna. Som Gamla stan i Stockholm, Arboga, Gränna eller någon annan gammal stadskärna. Så att ha en kärna verkar vara väsentligt för oss när vi talar om stad. Men vad måste en sådan kärna ha för att räknas som attraktiv? De vanliga funktionerna förstås. Post, banker, Systembolag, restauranger, caféer och kiosker. Men räcker det att bygga lite sådana funktioner för att få en attraktiv stadskärna? Nja, köpcentret Nacka Forum har allt det där, men ingen skulle få för sig att kalla ett köpcentrum för en stad eller ens en del av en stad.

Kanske bör vi ställa oss frågan om det ens är rimligt att förespegla oss själva att vi faktiskt kan bygga stad. Jane Jacobs hade i och för sig ingen utbildning i arkitektur, men hon var i alla fall gift med en arkitekt. Om vi antar att hon hade en slags sanning i det hon skrev om korta, barriärfria, slinkvänliga kvarter med byggnader av olika ålder och karaktär blir det omedelbara svaret: Nej, det går inte att bygga stad! Det går ju helt enkelt inte att bygga en ny gammal byggnad.

Och vad menas med ”korta kvarter” egentligen? Femtio meter, hundra meter eller tvåhundra? Vad menas med en ”tvingande barriär”? Sveavägens bredd i Stockholms city, Södermalmsallén på Södermalm i samma stad – eller spårspagettin vid Stockholms central? Valhallavägen? Södra stationsområdet har ju kvarterslängder på uppåt 200 meter och det är likadant med Hammarby sjöstad. Runt Malmskillnadsgatan på Norrmalm skiftar kvarteren mellan 100-150 meter. ”Slinkvänliga” är de lyckligtvis inte längre och detsamma gäller väl Lärkstan uppe vid Valhallavägen. Kanske är det bara Gamla stan som kvalificerar sig som stad om man får lyssna till fru Jacobs?

Men vad är det då för en slags stad vi föreställer oss kunna och vilja bygga? Tror vi på fullt allvar att vi kan återskapa Gamla stan i Stockholm i alla miljonprogramsförorter runt om i landet? Eller ett sprillans nytt Gränna? Och om vi kan bygga något som ser ut på det viset – genererar det genast trivsel och att alla sociala problem försvinner som genom ett trollslag viftat med en skicklig arkitekts linjal?

Jacobs hade också en anteckning om att ”byggnaderna ska gärna vara av olika ålder, karaktär och skick”. Kanske kan en essens finnas precis där, en nyckel till vad en stad är. Eller borde vara. Och även om hur den uppstår. Den uppstår över lång tid. Utan lång tid kan vi inte få byggnader av olika ålder, karaktär eller skick. Att som vi arkitekter gör i dag skapa stora områden med samma ålder och samma karaktär är ett oskick – i alla fall om man får tolka Jacobscitatet.

Några trodde ju till exempel att man bara genom att byta fasadmaterial skulle få till en stad mellan Bagarmossen och Tyresö – tegelhögen Skarpnäck! Det visade sig att det inte fungerade. Inte ens när det drogs tunnelbana dit. Andra försök gällde att försöka komma ifrån det rätvinkliga. I Södra stationsområdet vimlar det av snedheter och valv. Inte ens det hjälpte. Och försöket att som i Hammarby sjöstad kopiera modernism från Weissenhofutställningen i Stuttgart 1927 byggde heller ingen stad. Att kalla något för en stad gör inte att det blir det. Precis som att Sergels torg och Södermalms torg inte är torg heller. Misstänker starkt att Norra Djurgårdsstaden kommer att lida lika mycket av att inte vara stad som alla de andra områdena. Oavsett om byggnaderna blir åttavåningshus eller i fyrtio våningar som politikerna verkar vilja. Det handlar fortfarande om för mycket hus på för kort tid.

Miljonprogramsområdena lider precis av detta och har dessutom fått sig tilldelade ett visst antal människor med allehanda problem och låg ekonomisk bärkraft. Det finns visserligen en stor mängd kreativa, dugliga och drivna människor i dessa områden, men de får inte tillräckligt med utrymme att verka i. Som Antoni mycket riktigt skriver finns kanske framtidens idéer att finna bland folket här! Men inte helt klart hur vi ska kunna ge dem de möjligheter som krävs för dem att blomma.

Det finns ju också andra sätt att se på byggande. Slow architecture är ett av dem. Här handlar det mycket om att skynda långsamt och organiskt och att gärna koppla det till hållbara lösningar och undvika kortsiktiga vinster. Men nu står vi på ett vis och har målat in oss i hörnet. Vi har en ström av människor som kommer till storstäderna och någonstans måste de ju ta vägen. Så det verkar som om arkitekter, politiker och alla vi andra sitter fast i rävsaxen. Vi borde bygga staden ett hus i taget över lång tid, men tid är det element vi saknar. Vi är tvingade att bygga massor av hus och det helst igår! Det sorgliga är att vi redan vet att om vi bygger för mycket på för kort tid kommer vi att få liknande problem som vi fick i Miljonprogrammets områden. Känns lite knasigt.

Om nu ”världen har förändrats, blivit global, digital och individualiserad” som Antoni så fint skriver i sitt blogginlägg skulle många ju i alla fall i teorin kunna arbeta var som helst, men ha sin rumpa på en helt annan plats. Tyvärr är det inte fullt så enkelt. Fortfarande reser folk till sina fysiska arbetsplatser, oavsett om de är fabriker, butiker eller kontor. Ännu kan vi inte virtuellt producera cyklar, bullar eller mjölk ifrån Katrineholm till konsumenter i Stockholm. Ännu vill Stockholmarna ha personal i affären, service på banken och hjälp att laga cykeln.

Kanske idealet är likt en Slow City som Falköping? Vem vet? Kanske handlar det om att städer som Alingsås, Avesta och Arvika ska kunna inte bara överleva utan även expandera genom att kunna erbjuda betydligt mer än de kan idag? Arbetstillfällen, studiemöjligheter och kanske även nöjen och kultur i en omfattning så att inte alla tvingas flytta till storstäderna! I en valrörelse för länge sedan minns jag att Centern gick ut med parollen ”Låt hela Sverige leva” eller något liknande. Nu verkar Centern vilja följa dagens trend och bygga skyskrapor i Stockholm istället. Det är nog sant att det krävs modiga politiker. Modigare är nog att verka för precis det som Centerns gamla paroll stod för. Decentralisering. Men – eftersom mer än halva Sveriges befolkning bor i storstadslänen Stockholm, Västra Götaland och Skåne – torde ingen politiker med självbevarelsedrift föreslå något sådant. För vilka politiker bryr sig om vad de få väljarna i Arvika tycker?

Tror dock inte att lösningen ligger i att bygga ett tätt och trångt Rinkeby eller Rosengård i ett försök att förvandla dem till riktiga städer. Tror det först när jag ser det. Vallby i Västerås byggdes till exempel om på 90-talet, men några påtagligt positiva resultat av det har jag inte skådat. Den modernistiska arkitekturen inspirerad av dess förgrundsgestalter Le Corbusier och Mies Van der Rohe är svår att dölja med utanverk.

Har faktiskt nuddat vid Miljonprogrammet i ett blogginlägg tidigare som replik till diskussionen om Hammarkullen i Göteborg. För miljonprogrammets varelse och mekanismer är betydligt mer komplexa än vad vi vill erkänna. Oavsett om vi bor i hyresrätt på Södermalm i Stockholm eller i villa i Kungsbacka.

Men har vi tid att göra den reflektion som krävs? Tror tyvärr inte det. Tiden är inte på vår sida och ingen smart arkitekt kan genom magi trolla bort den verklighet vi helst inte vill se. Det blir nog ingen dans på rosor den här gången heller i Rosengård.