Journalistik är svårt – även för journalister

Also available in: Engelska

Fusket växer! Stoppa fusket! Tuffa rubriker i DN på söndagen. Bilden av ett fuskande släkte av studenter skapas rikstäckande på ett ögonblick. Men hur är det om vi läser bortom rubrikernas skrikighet? Fuskar studenterna i någon större utsträckning? Och vad innebär det för högskolan? Studenterna? Samhället?

 

Vi läser i DN 14 augusti på ett heluppslag att ”Ökande fusk oroar högskolorna” och det har till och med fått plats på förstasidan. Verkar allvarligt med den digniteten och man har till och med bilagt en guide. Gott så.  Fusk gillar förstås inte en svensk så det känns ju relevant at ta upp det om det är är ett stort problem.

Men är det för det första ett stort problem och är de siffror som presenteras för det andra korrekta?

Om vi utgår ifrån DNs egna siffror i artikeln så utgör fuskarna 0,24 procent av helårsstudenterna. 0,24 procent!? Föreställ er en enkrona. Den kan i teorin delas upp i hundra öre. Om vi delar in ett sådant öre i fyra delar får vi samma relation – ett fjärdedels öre talar vi om när vi talar om 0,24 procent. Ställer mig något frågande till om denna ”lavin” av fusk är värd sådan uppmärksamhet. Tyder på nyhetstorka möjligen.

Men siffrorna då? 591 personer har blivit avstängda för fusk och 159 varnade står det  i artikeln. Det framgår inte om de 0,24 procenten är uträknade med eller utan de som varnats.  Gissningsvis torde uträkningen gjorts inkluderande de varnade då antalet helårsstudenter 2010 enligt högskoleverkets egna siffror var 315 211. Resultatet av 750/315211 blir drygt 0,002379 vilket kan avrundas till just 0,24 procent.
Men ska de som blivit varnade räknas in? Vad avgör om en varning delas ut eller att studenten blir avstängd? Eller om det går att göra något alls? Vilken bevisbörda finns? Studentens förmåga att tala för sin sak eller om studenten är söt? Varnas man om fusket inte kan bevisas och avstängs om man kan bevisa det? Eller är det hur många poäng som fusket ger som gäller? Artikeln ger inga svar på det.

Allvarligare och avgjort mer tydligt är ett annat problem med artikelns siffror. I fuskarnas skara räknas också tydligen in de som stör och de som sexuellt trakasserar. Antar på goda grunder att en störande människa i dagligt tal i alla fall inte räknas som en fuskare. Antar vidare att någon som upplevt sexuella trakasserier från någon inte heller skulle rubricera denne någon som en fuskare utan som något helt annat och mycket värre. 43 personer måste oåterkalleligen bort från de 750 som DN hävdar fuskar! Hur många som ska bort från 2009 år siffror vet vi inte. Återstående 707 personer 2010 utgör blott 0,22 procent av helårsstudenterna. Vi måste dela öret i nästan fem delar för att få rätt relation. Felaktiga siffror är förstås olyckliga. Lavinen blev plötsligt ännu mindre.

Sedan talar ju artikeln faktiskt bara om helårsstudenter. Det vill säga studenter som är inskrivna för heltidsstudier under ett läsår. Alla varianter av deltidsstudier och enstaka kurser som pågår under kortare tid är inte inräknade alls i siffrorna. Artikeln är inte särskilt bra på att ange detta. Det finns bara en liten passus i guidens ena hörn som anger ordet ”helårsstudenter”. Artikeltexten är skriven som om det handlar om alla studerande på högskolan vilket är något missledande.

Självklart kan det ju visa sig, om vi undersöker andra studentkategorier, att situationen kan vara värre än för helårsstudenterna. Eller tvärtom. Vi vet inte det, men vi vet att artikeln inte tagit med detta. Vi vet också att en dryg femtedels procent inte känns som en lavin direkt. Men det är klart att 707 personer har i alla fall endera blivit varnade eller avstängda för fusk 2010.

Vad innebär det då?
För studenten som plagierar innebär att bli ertappad ett kortare avbräck tidsmässigt men förstås ett allvarligare avbräck ekonomiskt om studenten uppbär studielån. En del studenter som studerar på heltid jobbar i stället för att ta lån så för dessa är tidsbesparingen  sannolikt attraktivare än hotet om indraget studielån.  Känner till studenter som ertappats med plagiat och som sedan blivit berömda män i sitt gebit i alla fall. Vi glömmer fort.

Men är det så konstigt att plagiat förekommer på högskolan då de verkar förekomma i stort sett överallt i övriga delar av vårt samhälle?
IKEA snor tankar från designers och andra designers snor i sin tur idéer från IKEA. Samsung stjäl från Apple som i sin tur stjäl från Samsung. Journalister skriver om andras artiklar och pressmeddelanden och ger sken av att de skrivit själva. Politikerna lånar friskt av varandra och låtsas som de kommit på det. Politiker och företagsledare med falska doktorshattar och plagierade avhandlingar förstås. Det är dessa förebilder studenter har.

Sedan lär sig de flesta med hjälp av datorer, Internet och via tidningar. I datorn och via Internet är det idag oerhört lätt att komma åt information och redigera om det efter get behag. Vi journalister vet det alltför väl. Både fördelar och nackdelar finns förstås med det. Att en student söker upp, finner och använder sig av material från nätet är ju vad vi brukar kalla research. En god journalist vet ju förstås reglerna för citat och att vi annars bör skriva om det så att det inte är uppenbart att vi stulit texten. Det elfte budet är alltid viktigast – ”Du skola icke bliva ertappad”. Men de flesta studenter är inte lika rutinerade textbehandlare tack och lov. Eller ska vi i stället lära dem att skriva om texterna ordentligt? I artikeln står det ”var gränsen går mellan att låna en tanke och att kopiera den”, men vad menar vi egentligen med det?

Går studentlivet bara ut på att lära sig följa högskolans regelverk och göra allting som rent formellt är förväntat? Och helst inhämta informationen ur högskolornas böcker som redan är gamla då kursen startar? Eller bör högskolan handla om helt andra saker? Som att lära sig att lära, lära sig att finna färsk och relevant information om ett ämne och att kunna bearbeta denna information till något vettigt, gärna i samarbete med andra. Med andra ord förbereda studenterna för en verklighet där ute. En verklighet där datorer, Internet, Sociala Medier, samarbete, marknadskrafter och annat är påtagliga element. Men såklart studenterna också bör lära sig hur upphovsrätten ser ut idag. I morgon kan det vara för sent.

En annan sak är viktig för studenter, och även journalister för den delen, att lära sig – att hålla koll på fakta, siffror och namn. Det finns nämligen alltid någon som vet, kan räkna eller blir sur om vi gör fel. Det är olyckligt om vi ser att sexuella trakasserier räknas som fusk eller att en ökning på endast  runt 200 personer räknas som en lavin som gäller hela högskolan om det inte är så.

Här får i alla fall inte vi journalister fuska!