Vi ska bygga stad av Miljonprogramområden som Rosengård för att få bort problemen. Och fort ska det gå. Vi ska med hjälp av modiga politiker och en handlingsplan genom förtätning förvandla vatten till vin, förort till stad – men är det verkligen så enkelt?

Kanske är det precis så enkelt. Att bara bygga lite. Vi arkitekter har alltid haft den lösningen nära våra hjärtan. Det går att bygga bort problem. Trenden just nu är dock tudelad. Vi ska endera bygga tätt eller också ska vi bygga högt och ibland försöker vi kombinera de två. Vi brukar skämtsamt säga att arkitektur är allt mellan inredning och utredning och vi har förstås skaffat oss olika utbildningsgrenar som ska tillfredsställa arkitekturens alla irrgångar. Vi har arkitekter för inredning, husbyggnad, landskap, stadsbyggnad och samhällsplanering. Mycket arkitekter blir det, som uppfinnaren från Sundbyberg skulle ha sagt.

Sundbyberg, ja. Det är en liten kranskommun till Stockholm som kallar sig just stad. Precis som Stockholm gör. Vad är det då som avgör om en plats är en stad eller inte? Det verkar som om vi kanhända inte har en gemensam uppfattning om detta fast vi talar om att bygga stad. I Sverige finns det många olika ord för platser där människor bor många tillsammans. Vi kan bo i en by, en köping, en ort, ett samhälle, en kommun – och förstås då också i en stad.

I mitt pass står det Bräcke. Födelseort är rubriken. Inte så många har varit där. Knappt jag själv. Bräcke är också en kommun. Frågan är om Bräcke är en stad? I över tjugo år bodde jag i kommunen Katrineholm som räknas som en stad då den fick stadsrättigheter 1917, samma år som den ryska revolutionen. Sedan har jag bott i Nacka kommun och i Stockholmsförorterna Björkhagen, Bromma, Fruängen och Husby. Att betrakta Nacka som stad känns tveksamt, även om Nacka eventuellt ska få tunnelbana. Tunnelbana eller lokaltåg har förstås nästan varenda Stockholmsförort. Och ingen av förorterna jag bott i är städer.

Börjar vi skärskåda en stad som Katrineholm, vilket jag haft anledning till, kan vi förstås se att fragment av en stadskärna fortfarande kan upptäckas. Förstås har en Åhlénsburk och en Konsumlada och liknande gjort sitt bästa för att försämra bilden. Förbifarter och shoppingcentrum utanför själva stadskärnan, fler parkeringsplatser än det finns bilar och en McDonaldsbyggnad kompletterar bilden av en stad som ser ut som många mindre orter idag. Och som för en kamp för sin överlevnad. Katrineholms befolkning minskade 2011, trots att den ligger bara en timmes tågresa ifrån Stockholms central.

Rudolf Antoni skriver på den utmärkta bloggen Fastighetsägarbloggen att människor inte längre flyttar dit jobben finns utan ”istället flyttar de till städer som kan erbjuda ett tryggt och attraktivt boende, spännande kontakter med andra människor och många olika möjligheter till utveckling och upplevelser. Därefter flyttar jobben efter människorna.” Kanske är det så, men det finns en hel del som talar för motsatsen.

Undrar verkligen om byggföretagen skulle sätta igång att bygga attraktiva och trygga bostäder till exempel i Kalix bara på hoppet att människor genast skulle flytta dit på grund av den vackra miljön. Kanske inte heller helt troligt att Dramaten skulle bygga en ny storscen där uppe, eller att någon skulle bygga ett stort nöjescentrum där för att sedan tryggt vänta på att horder av människor därför skulle flytta dit.

Tittar vi på SCBs statistik visar den alldeles entydigt att det är de största kommunerna i stort sett alla län som drar till sig mest folk. Enda undantaget verkar vara Jämtland där Krokom verkar vara mer attraktivt än Östersund. Skälen verkar dock fortfarande vara desamma. Jobb och studiemöjligheter dominerar bilden. Stockholms stad verkar hålla med i varje fall. Om 200 000 nya stockholmare är på ingång fram till 2030 gäller det att bygga så det knakar.

Det känns som om vi börjar få en sits som starkt påminner om den som resulterade i Miljonprogrammet. Vi är mer eller mindre tvingade att bygga en massa hus på kort tid – igen. Min vän Antoni skriver vidare ” Vi har också lärt oss att just den typen av områden som med goda intentioner byggdes för snart 50 år sedan skapar otrygghet och avstånd mellan människor medan den myllrande, trånga stadsmiljön är just precis det som får oss att trivas.” Tror emellertid att verkligheten är betydligt mer komplex än så. Att trafiksepareringen och andra fiffigheter skapade ordentliga barriäreffekter är förstås klart. Att bristfällig belysning gjort många gångvägar otrygga i upplevelsen också.

Men det handlar inte bara om design. Hela samhällsstrukturen är involverad i hur det har blivit och kanhända också i hur vi möjligen kan ta oss ur vårt elände. Och det är inte alls en absolut sanning att trång stadsmiljö skapar trivsel. Vet massor som hellre skulle bo någon annanstans än i storstäder om de kunde. Jobbet och barnens skola sätter effektivt stopp för sådana tankar. Och på frågan om var i Stockholm de helst skulle vilja bo svarar de ”Djurgården”. Inte ens Gamla stan lockar. Inget mörkt, tätt eller myllrigt alltså.

Antoni skriver från sin källa Jane Jacobs från 1961, ur ”The Death and Life of Great American Cities”, att ” bebyggelsen ska vara tät, ha många blandade funktioner som ger folkliv på gatorna stora delar av dygnet, kvarteren ska vara korta och ”slinkvänliga” utan tvingande barriärer och byggnaderna ska gärna vara av olika ålder, karaktär och skick.” Sedan skriver han, lätt förkortat, att det”…krävs en handlingsplan för miljonprogramsområdena som omfattar kraftig förtätning av bebyggelsen med en ökad variation av funktioner… För att…att gemensamt bygga om miljonprogrammen till städer…då kommer…det sannolikt att gå fort.”

Stadsbegreppet nuddar på något sätt hela tiden det där trånga och intima. Och gärna också det åldersstigna. Som Gamla stan i Stockholm, Arboga, Gränna eller någon annan gammal stadskärna. Så att ha en kärna verkar vara väsentligt för oss när vi talar om stad. Men vad måste en sådan kärna ha för att räknas som attraktiv? De vanliga funktionerna förstås. Post, banker, Systembolag, restauranger, caféer och kiosker. Men räcker det att bygga lite sådana funktioner för att få en attraktiv stadskärna? Nja, köpcentret Nacka Forum har allt det där, men ingen skulle få för sig att kalla ett köpcentrum för en stad eller ens en del av en stad.

Kanske bör vi ställa oss frågan om det ens är rimligt att förespegla oss själva att vi faktiskt kan bygga stad. Jane Jacobs hade i och för sig ingen utbildning i arkitektur, men hon var i alla fall gift med en arkitekt. Om vi antar att hon hade en slags sanning i det hon skrev om korta, barriärfria, slinkvänliga kvarter med byggnader av olika ålder och karaktär blir det omedelbara svaret: Nej, det går inte att bygga stad! Det går ju helt enkelt inte att bygga en ny gammal byggnad.

Och vad menas med ”korta kvarter” egentligen? Femtio meter, hundra meter eller tvåhundra? Vad menas med en ”tvingande barriär”? Sveavägens bredd i Stockholms city, Södermalmsallén på Södermalm i samma stad – eller spårspagettin vid Stockholms central? Valhallavägen? Södra stationsområdet har ju kvarterslängder på uppåt 200 meter och det är likadant med Hammarby sjöstad. Runt Malmskillnadsgatan på Norrmalm skiftar kvarteren mellan 100-150 meter. ”Slinkvänliga” är de lyckligtvis inte längre och detsamma gäller väl Lärkstan uppe vid Valhallavägen. Kanske är det bara Gamla stan som kvalificerar sig som stad om man får lyssna till fru Jacobs?

Men vad är det då för en slags stad vi föreställer oss kunna och vilja bygga? Tror vi på fullt allvar att vi kan återskapa Gamla stan i Stockholm i alla miljonprogramsförorter runt om i landet? Eller ett sprillans nytt Gränna? Och om vi kan bygga något som ser ut på det viset – genererar det genast trivsel och att alla sociala problem försvinner som genom ett trollslag viftat med en skicklig arkitekts linjal?

Jacobs hade också en anteckning om att ”byggnaderna ska gärna vara av olika ålder, karaktär och skick”. Kanske kan en essens finnas precis där, en nyckel till vad en stad är. Eller borde vara. Och även om hur den uppstår. Den uppstår över lång tid. Utan lång tid kan vi inte få byggnader av olika ålder, karaktär eller skick. Att som vi arkitekter gör i dag skapa stora områden med samma ålder och samma karaktär är ett oskick – i alla fall om man får tolka Jacobscitatet.

Några trodde ju till exempel att man bara genom att byta fasadmaterial skulle få till en stad mellan Bagarmossen och Tyresö – tegelhögen Skarpnäck! Det visade sig att det inte fungerade. Inte ens när det drogs tunnelbana dit. Andra försök gällde att försöka komma ifrån det rätvinkliga. I Södra stationsområdet vimlar det av snedheter och valv. Inte ens det hjälpte. Och försöket att som i Hammarby sjöstad kopiera modernism från Weissenhofutställningen i Stuttgart 1927 byggde heller ingen stad. Att kalla något för en stad gör inte att det blir det. Precis som att Sergels torg och Södermalms torg inte är torg heller. Misstänker starkt att Norra Djurgårdsstaden kommer att lida lika mycket av att inte vara stad som alla de andra områdena. Oavsett om byggnaderna blir åttavåningshus eller i fyrtio våningar som politikerna verkar vilja. Det handlar fortfarande om för mycket hus på för kort tid.

Miljonprogramsområdena lider precis av detta och har dessutom fått sig tilldelade ett visst antal människor med allehanda problem och låg ekonomisk bärkraft. Det finns visserligen en stor mängd kreativa, dugliga och drivna människor i dessa områden, men de får inte tillräckligt med utrymme att verka i. Som Antoni mycket riktigt skriver finns kanske framtidens idéer att finna bland folket här! Men inte helt klart hur vi ska kunna ge dem de möjligheter som krävs för dem att blomma.

Det finns ju också andra sätt att se på byggande. Slow architecture är ett av dem. Här handlar det mycket om att skynda långsamt och organiskt och att gärna koppla det till hållbara lösningar och undvika kortsiktiga vinster. Men nu står vi på ett vis och har målat in oss i hörnet. Vi har en ström av människor som kommer till storstäderna och någonstans måste de ju ta vägen. Så det verkar som om arkitekter, politiker och alla vi andra sitter fast i rävsaxen. Vi borde bygga staden ett hus i taget över lång tid, men tid är det element vi saknar. Vi är tvingade att bygga massor av hus och det helst igår! Det sorgliga är att vi redan vet att om vi bygger för mycket på för kort tid kommer vi att få liknande problem som vi fick i Miljonprogrammets områden. Känns lite knasigt.

Om nu ”världen har förändrats, blivit global, digital och individualiserad” som Antoni så fint skriver i sitt blogginlägg skulle många ju i alla fall i teorin kunna arbeta var som helst, men ha sin rumpa på en helt annan plats. Tyvärr är det inte fullt så enkelt. Fortfarande reser folk till sina fysiska arbetsplatser, oavsett om de är fabriker, butiker eller kontor. Ännu kan vi inte virtuellt producera cyklar, bullar eller mjölk ifrån Katrineholm till konsumenter i Stockholm. Ännu vill Stockholmarna ha personal i affären, service på banken och hjälp att laga cykeln.

Kanske idealet är likt en Slow City som Falköping? Vem vet? Kanske handlar det om att städer som Alingsås, Avesta och Arvika ska kunna inte bara överleva utan även expandera genom att kunna erbjuda betydligt mer än de kan idag? Arbetstillfällen, studiemöjligheter och kanske även nöjen och kultur i en omfattning så att inte alla tvingas flytta till storstäderna! I en valrörelse för länge sedan minns jag att Centern gick ut med parollen ”Låt hela Sverige leva” eller något liknande. Nu verkar Centern vilja följa dagens trend och bygga skyskrapor i Stockholm istället. Det är nog sant att det krävs modiga politiker. Modigare är nog att verka för precis det som Centerns gamla paroll stod för. Decentralisering. Men – eftersom mer än halva Sveriges befolkning bor i storstadslänen Stockholm, Västra Götaland och Skåne – torde ingen politiker med självbevarelsedrift föreslå något sådant. För vilka politiker bryr sig om vad de få väljarna i Arvika tycker?

Tror dock inte att lösningen ligger i att bygga ett tätt och trångt Rinkeby eller Rosengård i ett försök att förvandla dem till riktiga städer. Tror det först när jag ser det. Vallby i Västerås byggdes till exempel om på 90-talet, men några påtagligt positiva resultat av det har jag inte skådat. Den modernistiska arkitekturen inspirerad av dess förgrundsgestalter Le Corbusier och Mies Van der Rohe är svår att dölja med utanverk.

Har faktiskt nuddat vid Miljonprogrammet i ett blogginlägg tidigare som replik till diskussionen om Hammarkullen i Göteborg. För miljonprogrammets varelse och mekanismer är betydligt mer komplexa än vad vi vill erkänna. Oavsett om vi bor i hyresrätt på Södermalm i Stockholm eller i villa i Kungsbacka.

Men har vi tid att göra den reflektion som krävs? Tror tyvärr inte det. Tiden är inte på vår sida och ingen smart arkitekt kan genom magi trolla bort den verklighet vi helst inte vill se. Det blir nog ingen dans på rosor den här gången heller i Rosengård.

På senaste tiden har det talats Vänster, Höger, Kultur och Elit. Diverse media,  politiska och kulturella företrädare har visslat förbi som getingsvärmar surrande om hur det ligger till – självklart bortviftade av motståndarna. Och debatten om Slussen har blivit inblandad. Går det att få rätsida på allt detta och tillverka en politisk karta?

DNs Bengt Ohlsson har satt igång en debatt i media om ”kulturvänstern” som han kallar de som förespråkar ett av de alternativa förslagen om Slussen, den så kallade ”Kulturslussen”. DN gav honom ett enormt utrymme att lägga ut texten på också. Över 18000 tecken fick han. Blir förstås vansinnigt avundsjuk och undrande över detta. Hur tänkte ledningen? Borde inte Ohlsson vidtalas om att skära ner sin krönika/kåseri/debattinlägg till ett mer hanterbart format?

Nåväl, den lycklige Ohlsson fick in sin text. Det finns förstås som i alla raljerande texter av det här slaget en hel del okontrollerade svingar och saker som verkligen kan diskuteras. Den uppenbara snuttifierade beskrivning av Mellanösternfrågans bakgrund och de glidande argumenten som syftar till att tvåla till Malin Ullgren. Eller att dolskt utan att nämna namn antyda att en kulturchef med vänstersympatier undanhåller skatt. Men låt oss strunta i det. Galenskaper förekommer överallt. På Wikipedia står det att Ohlsson är född i juli och på andra ställen står det september.

Låt oss i stället begrunda det här med vänster och höger. Och att Ohlsson menar på att det finns ett krav på kulturarbetare att vara vänster. Men att han inte vill vara det. Längre.

Vi kan förstås betrakta det hela som en storm i ett vattenglas eller en Ohlssonintern medelåldersnoja eller att han faktiskt blivit vuxen nu. Den gängse gången för medelklassbarn uppvuxna i radhus och villor brukar vara att under en period av ens liv ska man göra revolt mot pappa och mamma för att kunna kapa navelsträngen ordentligt. Sedan, historiskt sett när medelådern inträffar oavsett ålder, återbördas man till ”fadershuset” och blir som sina föräldrar.

Stadsarkitekten i Sandviken yttrade en gång när jag var där oroligt att ”nu blir ungdomarna ju moderater redan på gymnasiet” och menade då att han saknade den ungdomliga frigörelsen. Det här var, som jag minns det, på åttiotalet. Ohlsson borde ha varit drygt tjugo vid den tiden. Kanske hade han då lyssnat färdigt på barndomens Cliff Richard och gått över till lite hårdare tongångar. Kanske hängde han på Ramones konsert på Göta Lejon 1980 eller 1981? Men nu är Ohlsson snart femtio fyllda (nästa år) och det är dags att bli gubbe och få blå portvinstå. Men nej, så tragiskt kan vi ju inte se det!

Det är mycket roligare att faktiskt betrakta höger-vänster som ett både reellt och viktigt ämne. Och som Ohlsson själv så träffande uttrycker det ” Jag tycker om att hugga tag i en klyscha…. och komma fram till att det är bullshit”. Håller med om det – fullständigt.

Ett exempel på det är uttrycket ”rödvinsvänstern på sjuttiotalet”. En fantastisk formulering som etsat sig fast i de flestas medvetande – men hur var det egentligen? Då på sjuttiotalet? Drack vänstern en massa rödvin? Har undrat en del över det faktiskt. Minns att jag själv på sjuttiotalet drack mest vitt vin. Men jag har ju å andra sidan inte någon ”vänsterprofil” att tala om. Även om jag faktiskt jobbat fackligt. Vilka länder producerar rödvin? Vill minnas att vänstern inte ville ta i saker från en massa länder på grund av att de inte gillade regeringarna där. Chile, Sydafrika, Frankrike och Spanien tillhörde definitivt dessa länder. Så man drack tyska Mosel- och Rhenviner. Vita. Ring Mythbusters – vi är något på spåren! ”Röd” handlar kanske inte om färgen på vinet utan om färgen på politiken?

Genom åren har den politiska vänster-högerskalan diskuterats alltsedan den uppfanns under franska revolutionen. På den tiden satt liberalerna (som ville ha  konstitutionell monarki) till vänster, medan de som ville bevara det gamla systemet satt till höger. Det var då de konservativa blev associerade med ”till höger”.

Men vad som var radikalt och frisinnat då är förstås inte detsamma som idag. Att vara ”liberal” kan dessutom betyda väldigt olika saker i dag också. Påfallande vanligt är det att så kallade ”liberala” står att finna både i Folkpartiet och i Moderaterna, oavsett om de är ”nya” eller ”gamla”. Att vara ”nyliberal” är väl något av det mest ”höger” man kan vara idag om vi förenklar hårt.
Sedan finns ju kopplingen till rött respektive blått. I Sverige gör vi ofta koppling mellan blått och höger och kopplar gärna rött med vänster. I USA däremot, i tvåpartisystemet, räknas schablonmässigt Demokrater som mer vänster än Republikaner. Märk väl att i olika delar av USA ser även det lite olika ut. Men Demokrater kopplas till blått och Republikaner till rött. Tvärtom alltså jämfört med Sverige.

Tar vi dessutom en titt i vårt grannland Danmark blir vi inte mycket klokare. Där är Venstre ett högerparti sett ur vår synvinkel, Radikale Venstre ett mittenparti och Liberal Alliance ett parti bildat för att en del tyckte att högerregeringen blivit för vänstrig.

Tittar vi utanför politiken sitter den röda lanternan på babordssidan på båtar, det vill säga på vänster sida om du själv sitter i båten och ser framåt. På den båt du möter ser du förstås den röda lanternan till höger. Här handlar det alltså om varifrån man betraktar skådespelet.

Vi brukar också kalla röda färger för varma och blåa för kalla. Även politiker roar sig med detta. Men om man skärskådar det argumentet håller inte det heller. Kollar man noga på ett levande ljus ser man närmast veken att det lyser blått. Det är för att det är varmast just där. Längre ifrån veken blir det allt rödare, det vill säga kallare. På samma sätt förhåller det sig med solljuset. På morgonen och kvällen, när ljuset förlorar det mesta av sin energi vid passage genom atmosfären blir ljuset rödare. Mitt på dagen då ljuset är som starkast är det blåare, det vill säga egentligen varmare.

Hur uppfattar folk i Sverige höger-vänstertillhörigheter för partierna? En koll med Wikipedia ger att ”Vid valet år 2006 placerade de svenska väljarna partierna i följande ordning på höger–vänster-skalan. Värdet 10 på skalan var längst till höger och värdet 0 var längst till vänster. Längst till höger sattes Moderaterna ( 8,4), därefter följde Sverigedemokraterna (7,7), Kristdemokraterna (6,9), Folkpartiet (6,7), Centerpartiet (6,2) och Junilistan ( 5,6). Alla dessa partier uppfattas alltså som till höger om mitten. Därefter följer partierna till vänster om mitten. Längst till vänster sattes Vänsterpartiet ( 1,3), därefter Feministiskt initiativ (2,5) samt därefter Miljöpartiet (3,6) tillsammans med Socialdemokraterna ( 3,6). ”
Det ger en ordning på nuvarande Riksdagspartierna från vänster till höger på: V, S, MP, C, FP, KD, SD, M. Värdena pendlar mellan 1,3-8,4. Inget parti hade noll och inget parti hade 10 heller!

Lite intressant att SD kilar in sig mellan KD och M – vem hade trott att Nya Moderaterna av väljarna räknas som längst till höger. ”När Fredrik Reinfeldt övertog ledarrollen i Moderaterna lanserades de Nya Moderaterna och partiet sade sig närma sig den så kallade politiska mitten i Sverige…” står det på Wikipedia. Väljarna verkar inte alls hålla med.

Stockholm och stadsbyggnad – hur fungerar det då? Är det arkitekterna som bestämmer hur det ska bli eller bestämmer politiker och andra? I media känns det oklart, men om vi ser på hur den faktiska organisationen ser ut framgår det att det yttersta ansvaret för stadens utveckling ligger hos Stadsbyggnadsnämnden. Den ansvarar för stadens verksamhet inom områden som rör översiktlig planering, och detaljplanering, bygglovsgivning och stadsmätning inom Stockholms stad.

Stadsbyggnadsnämnden är politiskt tillsatt och ska ha tretton ledamöter. Just nu har den bara elva då två platser som borde vara tillsatta av Miljöpartiet står vakanta. Anmärkningsvärt kan man tycka. Funderar nästan på att erbjuda Miljöpartiet mina tjänster för att kunna delta i hur stadens miljö utvecklas. Får se hur jag gör med det.

Stadsbyggnadskontoret lyder sedan under Stadsbyggnadsnämnden och leds av förvaltningschefer som inför nämnden är ansvariga för kontorens verksamheter. Historiskt sett har chefen för Stadsbyggnadskontoret, Stadsbyggnadsdirektören, i Stockholm också haft arkitektkompetens.

Men 1992 inträffade ett trendbrott – Ulrika Francke som då blev tillsatt var inte arkitekt utan folkpartistisk politiker och var tidigare stadsbyggnadsborgarråd och ordförande för Liberala studentförbundet. Sedan har trenden varit att det inte är arkitektkompetensen som är avgörande för uppdraget. Olle Zetterberg var jurist och Susanne Lindh, som för närvarande har uppdraget är civilekonom. Enda undantaget under åren från 1992 är Ingela Lindh, som de facto är arkitekt. Hon har dock en genuint politisk bakgrund också och har bland annat varit borgarrådssekreterare under inte mindre än tre borgarråd. Så visst andas Stadsbyggnadskontoret en hel del politiskt mättad luft.

Men stadsarkitekten då? Bestämmer inte Karolina Keyzer, som har jobbet i Stockholm sedan 2010, hur staden ska utvecklas. Nja, som det ser ut jobbar stadsarkitekten under stadsbyggnadsdirektören. I en annons där man söker ny stadsarkitekt i Göteborg stod det i alla fall ”Du arbetar på uppdrag av stadsbyggnadsdirektören..”. Anar att det är likadant i Stockholm.

Så det är idag sju ”blå” mot fyra ”röda” politiker som avgör Stockholms öde. De gröna är inte med. De elva styr Stadsbyggnadsnämnden som i sin tur styr Stadsbyggnadskontoret, vars direktör styr över stadsarkitektens uppdrag.

Och det verkar inte ske utan gnissel heller. Arkitekterna och tjänstemännen på Stadsbyggnadskontoret verkar inte ha det lätt just nu. Det klagas över att stadsbyggnadsdirektören styr med järnhand och beordrar att oppositionella arkitekter byts ut eller isoleras till tystnad och att det finns en rädslokultur. Det skrivs till och med om detta i Sveriges Arkitekters organ Arkitekten. Det uppges att under det senaste halvåret, bara på ledningsnivå, har inte mindre än fem chefer sagt upp sig. Är det som det verkar har vi anledning att bli oroliga.

”Kulturslussens” förespråkare – är de att betrakta som ”vänster” som Ohlsson gör gällande? Nja, Benny Andersson torde knappast vara ”vänsterns” förstaval när de ska välja sina representanter – snarare tvärtom! Det fanns nästan inget som ”vänstern” avskydde mer än ABBA – möjligen Franco. Marie-Louise Ekman är knappast heller något glasklart vänsteralternativ. Möjligen Sven Wollter då. Wollter är dock inte så imponerad av Ohlssons analys av det ideologiska landskapet. ” Bengt Ohlsson måste leva kvar i någon gammal föreställning om hur det påstods att det gick till på glada sjuttiotalet” skriver han. Och det är ju klart – Ohlsson hade inte ens gått ut gymnasiet då.

Men Ohlsson erkänner ju faktiskt själv att så mycket vänster är det ju inte i församlingen kring ”Kulturslussen”. Han skriver själv”om du tar en titt på vilka som undertecknat Kulturslussens upprop så finns det en hel del makt där också. Människor som sitter i styrelser, delar ut stipendier och lägger ut jobb.” ”Etablissemanget” liksom.

Så sammanhangen är mer komplexa än vad Ullgren, politiker, Ohlsson och många andra skribenter vill göra gällande. Journalister har tyvärr en faiblesse för att förenkla och söka efter simpla sanningar som kan sammanfattas i ett klatschigt löp eller dra igång ett mediedrev. De djupare och mer nyanserade sammanhangen brukar hänvisas till litteraturen. Nu är förstås Ohlsson först och främst författare och krönikör. En duktig sådan, må tilläggas. Så han borde ta på sig ett visst ansvar för nyanseringen. Men det verkar mest som om han vill vara lite lustig, men på en väl tilltagen yta på en av de stora tidningsdrakarna.

Niklas Ekdal, tidigare chef på DN skriver: ”Begreppen vänster och höger förvirrar mer än de förklarar. Ohlsson-fejden är undantaget som bekräftar regeln; den sista striden kring förlegade ideologiska identiteter.”

Kanske har Ekdal rätt här, att vi borde byta ut våra ideologiska begrepp eftersom de inte tillför något, inte förklarar verkligheten och kanske till och med skymmer den? Och i det ljuset har vi inget annat val än att se Ohlssons pamflett som blå dunster som försöker förvirra oss. Tyvärr finns det en hel del andra debattörer som är lika goda kålsupare i det sammanhanget, oavsett partitillhörighet. Ett exempel är Erik Helmersson som hävdar, med en vink till en amerikansk liberal professor 1986, att intellektuella hatar kapitalismen för att de misslyckas i ett sånt system och ”att det är roligare att läsa en kultursida i dag än det var år 1981, då debatten tycktes bestå av tio vänsterlegioner mot Lars Gustafsson.” Helmersson är född 1967 så jag blir mer än måttligt förvånad att han läste kultursidor vid fjorton års ålder och studerade liberalistisk teori innan han fyllt tjugo – imponerande!

Men om nu den endimensionella vänster-högerskalan inte fungerar längre – vad ska vi göra då? Det finns förstås försök att se på de ideologiska begreppen i två dimensioner i stället. På webbplatsen http://www.politicalcompass.org finns ett försök att använda sig av två axlar och skapa fyra fält inom vilket man försöker placera in åskådningarna. En av axlarna kallas Auktoritär- Frihetsorienterad och den andra tyvärr Vänster-Höger. Kanske den borde döpas om till Plan-Marknad eller något. Vem vet? Men det är i alla fall ett försök att byta bild.

Kanske vi borde utveckla en modell som tar in ytterligare någon axel för att på så vis skapa en tredimensionell bild av den ideologiska verkligheten? Funderar själv på om vi inte borde ta in just den intellektuella alternativt kulturella axlarna också. Men vilka är motsatsparen? Och eftersom partierna inte är konstanta i sina uttalanden, inte ens samma politiker under samma år, kanske en fjärde axel vore på sin plats. En tidsaxel.
En reflektion jag gör är att fokusering på individen, som jag upplever att vi har idag”, är enklare och mer primitivt än att fokusera på kollektivet. Minsta barn kan ju tänka på sig själv. Med eller utan silverskedar i munnarna. Att ha funderingar om det allmännas bästa är mer en intellektuell operation och fordrar att man klarar att se bortom sig själv och sin omedelbara närhet som familj och grupp. Människan har först på senare tid börjat konstruera så komplexa samhällsstrukturer att hon blivit tvingad att ta hänsyn till helt okända människor.

Men fortfarande är vi påfallande ofta samma människor som de som lätt förvirrat sprang ut på savannen i hopp om att kunna fälla en antilop. Uttrycken är bara lite annorlunda idag. I stället för att fälla antiloper på savannen jagar journalister idag partiledare och andra byten i media – eller jagar till och med varandra i en slags anti-loop. Som Ohlsson och Ullgren till exempel. De fokuserar på varandra. Och många andra journalister fokuserar på ytterligare andra journalister. Politikerna på andra politiker. Ordet ”självbild” svischar förbi många gånger. Tiden är barock.

Just det. Under barocken låg fokus på individen, under nybarocken runt förra sekelskiftet var det likadant och nu verkar tiden vara inne för det igen. Klart att det då är dags att rata kollektiva tankar. Det svänger ju alltid. Från individ till kollektiv, från stabilitet till rörelse och tillbaka. Vi tröttnar på ett tänk och vill ha det motsatta. Ohlsson är helt enkelt trendkänslig.

Men någon arkitekt är Ohlsson inte. Ett antal av de som sympatiserar med ”Kulturslussen” är förstås precis det. Och i egenskap av arkitekter i någon mån kapabla och ibland även villiga att läsa Stadsbyggnadskontorets ritningar och illustrationer och se de möjliga bristerna som kan finnas där. Andra kända sympatisörer är uppenbarligen villiga att riskera sina varumärken för att markera att allt inte är som det ska i det kommunala förslaget. En del av dem kan vi säkert samla under begreppet ”kultur” och det gör de ju själva med namnet på sitt förslag.

Men kan vi kalla dem ”intellektuella”? Per definition är sådana ”personer som ägnar sig åt vetenskaplig eller litterär verksamhet. Det omfattar med denna innebörd grupper som yrkesmässigt förmedlar kunskaper och åsikter, t ex    forskare, författare och lärare. I en snävare bemärkelse avses personer som gjort sig kända för att analysera och ha åsikter om samhället, och om tidens stora frågor. Sådana frågor kan vara av t ex  politisk, filosofisk, religiös eller kulturell natur.”  Ja, kanske kan vi kalla dem det. Ohlsson ingår uppenbarligen i gruppen. Och politikerna med.

Kan vi kalla dem ”elit” då? En elit är en relativt liten grupp, som är särskild från och överlägsen en större grupp som den interagerar med. En elit kan motivera sin ställning med olika argument: börd, etnicitet, pengar, egendom, prestationer, intelligens, bildning eller att de är valda av folket. Ja, i alla fall en hel del av dem kan nog samsas under elitbegreppet. Men det kan ju stadens politiker också. Och Ohlsson.

Så om vi har begrepp för att särskilja en grupp och dessa begrepp kan inkludera nästan alla eller ingen alls så har vi uppenbarligen problem. Det verkar gälla ”vänster”, ”höger”, ”intellektuell” och ”elit” i alla fall. De gamla stela etiketterna håller inte.

Ohlsson har fel också om annat. Det var nog inte för att han tillhörde ”vänstern” han fick erbjudandet att skriva på för ”Kulturslussen” – det var sannolikt för att han antogs tillhöra ”kultureliten”. Särskilt som de visste att de var människor som han ”står på morsande och småpratande fot med” som Ohlsson själv skriver.

Vi måste helt enkelt börja se på varandra på nya sätt.
Eller börja se varandra som människor över huvud taget.

Bengt – jag har slutligen bara en fråga till dig: Varför har du armbandsuret på höger arm? Är du månne vänsterhänt?

Ska utformningen av staden styras av politiker eller av resultatet av utlysta arkitekturtävlingar? Eller ska stadsbyggnadskontorets arkitekter sköta det? Är Slussendebatten ett misslyckande för Stockholm? Har politikerna böjt sig för ABBA – och vem fanken är Baron Foster?

Ögnade igenom DN 27 november och fastnade en stund i Kultursöndag. Opinion och Mark Isitts debattinlägg om att just debatten förstört Slussen - Mamma Mia! Log lite grann och reflekterade att visserligen är det många i debatten som haft giftiga tungor, men att fräta ner betong och få armering att rosta blott med sura argument klarar inte ens Alliansen & Gängets Sten Nordin. Plötsligt ser Stockholms framtid ut som den film som kommer på bio snart – Stjärnornas Krig i 3D! Vi måste förstås ta reda på vilka som är Jedis och vilka som tillhör ”The Dark Side”. Men är det ens möjligt?

Men skämt åsido är inlägget intressant då det sätter fingret på debatt, stjärnarkitekter och politiker och vilka roller de spelar i huvudstadens utveckling. Har snuddat vid ämnet Slussen i tidigare blogginlägg så frågan om denna plats fortsätter att vara aktuell. Kommer Benny Andersson med sin attack att låta Norman Foster gå sitt Waterloo till mötes innan nyår? Verkar som om Slussenfrågan alltid kommer tillbaka som en illa riktad bumerang.

Det sägs att Danmarks och Finlands arkitekter vågar både svart och vitt, men att svenska arkitekter oftast hamnar i kommittégrått på grund av att det är för många kockar i arkitektursoppan. För många, utöver arkitekten. Kanske är det så. Det går att ta fram tävlingen om Moderna Museet som exempel på det. Vinnande spanske stjärnarkitekten Moneo ritade ett grått hus med koppartak, men sedan slog staden till, hävdade att kopparn var giftig och att hus i Stockholm inte skulle vara grå och vips blev museet rödockra med zinktak. Att zinken visade sig vara lika illa som kopparn var ju en bisak. Och att den rödockra färgen möjligen gjorde byggnaden tristare också. Men svensk klassisk kommittéarkitektur hade uppstått.

Museet är ett exempel på att en arkitekturtävlings resultat inte alltid gäller. ABBAs refräng ”The Winner Takes it All” gäller inte inom svensk arkitektur. Andra Stockholmsexempel på det är Söder Torn och Stadsbibliotekstävlingen nyligen. Det lägger ett löjets skimmer över arkitekturtävlingar som verktyg för stadens utveckling och är både nedsättande för de arkitektkontor som lägger ner oerhört slit i att utforma förslag de tror på, men även för juryerna som faktiskt utsett en vinnare. Ska vi använda oss av arkitekturtävlingar kanske vi borde ha modet att sedan låta vinnaren realisera förslaget? Eller sluta låtsas att tävlingarna har någon betydelse.

Det finns ju redan en mindre lista på svenska stjärnarkitekter som bidragit med förslag till hur Slussen ska kunna utformas och som har blivit högeligen blåsta på projektet sedan. Alexis Pontvik och Nyréns är bara två exempel på det. Så att delta i en tävling är chansartat.

Om vi istället låter arkitekterna på stadsbyggnadskontoret få fria händer att utforma huvudstaden – kan vi då lita på deras opartiskhet? Eller kan vi misstänka att vissa beroendeförhållanden finns mellan tjänstemän, politiker och rena ekonomiska uppgörelser? Redan 1987 då den då nya Plan- och Bygglagen (PBL) trädde i kraft fanns farhågor om så kallad förhandlingspolitik och möjlig kohandel i stadsbyggnadsfrågor. Globen med omnejd sägs vara ett utmärkt exempel på hur kommunen förhandlat med olika intressenter för att maximera förtjänst och minska kostnader. Någon som förresten tycker att Globen påminner inte så lite om Dödsstjärnan i Stjärnornas Krig? Ofta handlar det om att trycka in mycket kontor, kommersiella ytor och bostäder för att kortsiktigt finansiera bygget och vinna politiska poänger.

Det leder oss osökt in på politik. I den politiska kattlådan gnabbas det. Inte för att de olika politikerna alltid bryr sig så vansinnigt mycket om arkitekturen eller vilka konsekvenser förslagen får – utan bryr sig mer om vilka skador de kan åstadkomma för sina motståndare. Stadens utveckling används som propagandistiskt slagträ och gisslan för att få en det ena, eller det andra, politiska blocket att framstå i dålig dager. Politikernas argumentation är ofta både okunnig och fylld med till intet förpliktigande floskler och gör det ibland uppenbart att de inte läst på.

Ibland anpassar de sina budskap efter forumet också. Om vi tar Sten Nordin som exempel igen (vådan att vara ”Han som Bestämmer”) så skriver han och Regina Kevius en lång harang i SvD den 22 november och ett betydligt kortare svar till Benny Andersson i DN samma dag. En konspiratoriskt lagt människa skulle anta att Nordin tror sig skriva för vänner i SvD och för fiender i DN.

I inlägget i SvD skriver Nordin och Kevius att dagens Slussen är en ”betongmodernistisk vision” – som måste rivas. Det paradoxala i detta är att Nya Slussen sannolikt också är en ”betongmodernistisk vision” – som i detta fall måste byggas! Fosters kännemärke är ju en modernistisk high-tech. Sten Nordin tror nog att Nya Slussen inte ska byggas av betong – utan av Sten. Men detta är bara ett exempel. Sannolikt håller sig den andra sidan med lika lite hållbara argument. Alltid bedrägligt då debattörer har mer eller mindre dold agenda i fickan. Därför bör vi vara på vår vakt då politiker verkar ha starka åsikter och skaffa oss örnblick. I ett inlägg på Newsmill kallar Li Södermark ”Slussen-förslaget ett typiskt 60-talsprojekt i gammal ond anda.” Och fortsätter med att säga ” Av 20 års tänkande och kreativt skapande kring Slussen har politikerna ingenting lärt.”

”Kultureliten” då? Som skribent både i DN och GP, moderator och tidigare redaktör för Forum AID tillhör förstås Mark Isitt, kanhända även undertecknad, ”kultureliten” i någon mening själv. Att nu Benny Andersson tillhör en av de med hög profil i den kretsen gör förstås att han har lättare att torgföra sina och sina vänners åsikter. Att kända arkitekter som Jonas Bohlin och Mats Edblom också tillhör den kretsen kan vi ana. De har det lite lättare än andra. Men de har å andra sidan inte något att vinna på att argumentera för sitt förslag. De har inga ekonomiska intressen att försvara, inga politiska sympatier att vinna. De har bara ett engagemang i frågan. Det innebär förstås inte att de därför har rätt i alla sina argument.

Mark Isitt tycker synd om arkitekten, anser att Fosters fina förslag slaktas och gör sitt bästa för att mycket poetiskt och pietetsfullt återupprätta ”offerlammet” Baron Foster och förvandla honom till något inte mindre än en modern Jedi värd att passionerat älska. Men vem är denne sjuttiosex år gamle arkitekt och vad är det som gör att just han är perfekt att utforma Stockholms utseende? Bara det faktum att han är så till åren kommen gör att man får anta att det är inte bara Baron Foster själv som står bakom förslaget, precis lika lite som Svante Berg helt solo stod bakom Globens tillblivelse.

Han har förstås blivit upphöjd av Imperiet. Det är väl ett argument i sig? Nja kanske inte. Paul McCartney är också adlad. Hans fina”Yesterday” är förstås känd, men kanske inte den första skissen där texten gick ”Scrambled Eggs”. Ibland kan det som bekant vara bra att skissa om och göra rätt i nästa försök. Foster, som år 1999 blev utnämnd till ”Life Peer” med titeln ”Baron Foster of Thames Bank, of Reddish in the County of Greater Manchester. Noteras bör att det fram till 1999 var Premiärministern som föreslog folk till en sådan titel. Drottning Elizabeth II är inte inblandad. Och från Och från med år 2000 är det en speciell enhet inom House of Lords som sköter alltihop. ”House of Lords Appointment Commission”. Baronen har förresten 2010 utträtt ur House of Lords och bor numer i Schweiz av skatteskäl.

Fosters arkitektur då? Jodå Fosters kontor har ritat en hel del projekt, varav somliga har haft hög profil. Inte alla har dock varit friktionsfria. Den wobblande Millennium Bridge tog det en hel del jobb att till slut stabilisera, den resliga dildon ”The Gherkin” har varit nominerat till ett av de fulaste byggnadsverken i London och Fosters Hearst Tower har fått samma ”ära” i New York. Precis som vilket arkitektkontor som helst blandar man goda och mindre goda uppdrag. Någon arkitekturens Jedi är Baron Foster inte. För övrigt är inte Jean Nouvel, Gert Wingårdh eller någon annan arkitekt det heller. Men duktiga män.

Vi kan anta att Mark Isitts glorifieringsförsök kanske handlade om att grafiskt och dramaturgiskt förstärka konflikten mellan Baron Fosters vision och kompromissen delvis framtvingad av reaktioner bland medborgare och kulturpersonligheter. I min tolkning hoppas jag att Mark ville upprätta arkitektens roll som skapare och vidareutvecklare av staden och minska inflytandet från de mer okunniga och de som har direkta ekonomiska intressen i projektet. Eller att vi ska slippa att någon ”politikerrepresentant” ska tillåtas storma in som en Jar Jar Binks och plocka upp ratade förslag ur papperskorgar. Eller andra tokerier.

Det finns dock ett problem med att låta stjärnarkitekter bestämma fritt och okontrollerat. Ett demokratiskt problem. I vårt land har varje medborgare full rätt att göra sin röst hörd för eller emot det som sker. Även politiker, konstnärer, artister och även andra arkitekter har den rätten. Oavsett om de uppenbarar sig i rufsigt hår och manchesterkostym. Mark Isitt är lite farligt ute när han antar att sådan yttrandefrihet är Det Mörka Hotet. Det kan ju faktiskt hända att ”folket” har rätt. Och att hotet kan vara väl så välkammat. Att censurera åsikter kan visa sig vara en dålig demokratisk tillämpning. I SvD 30 november nämns till exempel att folkpartisten Olle Markstedts förslag Knutpunkt Slussen inte ens fick visas för folkpartister.

Men Mark har en god poäng i att det inte är givet att ett förslag som Fosters blir bättre om man plockar bort delar av det – kanske blir det tvärtom sämre. Kanske blir det urvattnat på gränsen till svaret på den brittiska ölgåtan: What is the resemblance between Foster’s and having sex in a canoe? F***ing close to water!

Arkitekturkritikern Pär Eliasson skriver ” ’Vinnarförslaget’ från Berg/Foster är inte riktigt lika illa som att riva ett djupt sår i det allra heligaste av arkitekturkanon och sedan laga med ett för litet Bamse-plåster, men har ändå sina brister”.

Ola Andersson, arkitekt och arkitekturkritiker skriver ” Slussen skall rivas. Vad den skall ersättas med har Stockholms stad har funderat på i snart tjugo år. Tävlingar och parallella uppdrag har arrangerats. De första förslagen från början av nittiotalet var inte orimliga, sedan dess har det dock gått utför. I april ställde sig den borgerliga majoriteten i stadshuset bakom ett förslag av Berg arkitektkontor, understödda av Foster Associates, som lämnar en hel del i övrigt att önska.”

Och Ola Andersson skriver vidare ” En viktig förklaring till att vi är på väg att genomföra ett ogenomtänkt förslag vars kostnad räknas miljarder och kommer att få allvarliga konsekvenser för hela Stockholms innerstad är att Stockholms arkitekter numer tycks helt oförmögna att diskutera och tänka självständigt kring centrala och strukturella frågeställningar.” Det är allvarligt om det vore så som Ola antar.

Är det verkligen så? Är Stockholms arkitekter uppfyllda av sin egen genialitet och oförmögna att tänka självständigt för stadens bästa? Eller är det så att vi tillåter oss bli manipulerade som marionetter av politiska utspel och ekonomiska särintressen så vi inte kan se en klar bild? Eller blir vi så andäktiga inför en man som Baron Foster att vi inte vågar ifrågasätta hans gudomliga rätt att styra utvecklingen av staden?

För det är klart att det finns saker vi borde ha diskuterat innan vi ens skulle andats ett ord om att arrangera en arkitekttävling om utformningen av en så pass speciell plats som Slussen ändå är. Oavsett vilka konnotationer vi vill lägga på platsen. Det vill säga långt innan brittiska Baroner blev inkopplade i frågan. Kanske behöver vi akut hjälp av en coach? Vem kan vi ringa?

En grundläggande fråga är till exempel: Varför bygga något nytt annorlunda alls? I Japan brukar man ofta lösa grava underhållsproblem med att bygga upp en exakt kopia av det som är. Det borde med andra ord gå att välja precis det alternativet om man vill – bygg en likadan i bättre skick! Borde inte finnas mycket tekniska problem med detta. Kan man bygga olika kan man bygga lika.

En annan fråga är om just Fosters förslag är det optimala? ”Kultureliten” verkar bli större och större och kanske mer och mer börjar anlända i antal som börjar påminna om ”folket”. Och denna del av befolkningen är ju inte övertygad om Fosters förslag. I stället framför de ”Kulturslussen” som ett bättre förslag. Eva Eriksson skriver i SvD att Fosters förslag ”är häpnadsväckande dåligt genomtänkt” och att det inte finns ett bra beslutsunderlag innan man jämfört upprustning, Fosters förslag och Kulturslussens alla konsekvenser. Peder Alton tar klart ställning för ”Kulturslussen” i DN. Expressen har också publicerat Benny Anderssons och de andras åsikt att Fosters förslag ”är dumt och människoovänligt”. Till och med Anakin Skywalkers mamma, Pernilla August, tycker att ”Kulturslussen” är bättre.

Ett tips – Om Stockholms stad verkligen vill minska trafiken i innerstan så kanske andra lösningar än att underlätta för biltrafiken vore att föredra? Betydligt högre bilavgifter? Eller om man verkligen vill underlätta så kanske en trängselskattfinansierad stilig bro över Riddarfjärden – mitt emellan Slussen och Västerbron – vore en dröm för herr Foster att ta sig an? Stockholmstrafiken skulle bli mindre känslig med ytterligare en punkt att passera vattnet. ”Knightsbridge” anyone?

För ekonomin är ju intressant. Det första femvåningshuset, som sedan fick stryka på foten, var troligen ditsatt av ekonomiska skäl. Gallerian likaså, fast den har krympt lite. Fortfarande ligger de där kontorsklumparna framför KF-husen och blockerar, men ingen yttrar ett ord om dem. De ska ju bidra till finanserna av detta högriskprojekt, där man inte vet om det kommer att kosta 8 miljarder eller dubbelt så mycket. Varje öre man kan få in vägs på guldvåg.

Så tack Mark – för att du som en Luke Skywalker lyfter ditt lasersvärd för att belysa maktspelet mellan arkitekter, politiker och andra när vi talar om vår huvudstads utveckling. Det är en fråga vi verkligen borde ta på största allvar. Vilka är styrkeförhållandena egentligen mellan olika kombattanter i en sån här strid? Hur borde utvecklingsprocessen gå till för att skapa bästa arkitektoniska, miljömässiga och demokratiska resultat? Det känns som om Mark tror att den av honom kallade ”kultureliten”, med stjärnan Benny Andersson i spetsen, har makten – jag är inte alls övertygad om att så är fallet! Kanske en annan ABBA-låt ligger närmare sanningen innan allt är sagt i fallet Slussen. Vi vill ha alla korten på bordet! Vem som är vem. Eller i alla fall veta vilket spel vi spelar.

Ett PS i ”I told you so” anda, Mark! Partipiskorna ven uppenbarligen hårt på måndagen och Slussenförslaget klubbades med 51 röster mot 48. Alliansen har sammanlagt 52 mandat i kommunfullmäktige och oppositionen 49 av de 101 platserna. Räknar vi bort en från varje block är resultatet det som var givet på förhand. Kulturelit, folket eller någon annan hade egentligen aldrig något att säga till om i denna fråga. Vi kan konstatera att Slussen inte är arkitektur – utan politik. Fast värre – blockpolitik! Men vi får se om The Winner Takes it All! DS

Vi har olika makter i Sverige. Regeringen och Riksdagen är två av dem som ska fatta beslut åt oss och sedan brukar man populärt kalla Massmedia för ”den tredje statsmakten” med uppgift att granska de två första. Ibland kallas den till och med ”den första statsmakten”. Men vem granskar Massmedia?

Med våra presskort i högsta hugg kan vi ta oss in på många ställen och skaffa oss insyn där vanliga dödliga inte har tillträde. Vi har en viktig uppgift att se till att de andra makterna sköter sig. I dagens samhälle kan man förstås säga att Regering och Riksdag har ett ytterst begränsat inflytande då globalisering  och liknande gjort att många beslut som påverkar oss ligger utanför landets gränser. Men i alla fall!

Att medierna har stor makt kan vi konstatera efter ett antal så kallade ”mediadrev”, ”göra pudlar”, politiker som tvingats avgå efter media har skrivit eller liknande. Journalisterna liknas vid jakthundar som rusar vilt gläfsande efter den flyende räven. Och att böja sig för denna övermakt kallas sedan för att ”göra en pudel”. Mycket hundar blir det. Men med stor makt följer också ett stort ansvar.

Då en nyhetsartikel ska till är det ofta bråttom och journalisten hinner ofta inte ta med alla aspekter som kanske borde varit med, men detta faktum framgår inte av artiklarna utan de framstår som ”sanning” för en oinvigd. När det gäller artiklar där journalisten har längre tid på sig borde vi däremot kunna kräva av journalister att de gör sin research klar innan publicering.

I många fall sker det säkert också, men de goda exemplen utgör knappast ett problem. Det är när det blir felaktigheter som media behöver granskas. Precis som när det gäller annat – polisen har ingen anledning att spana på laglydiga medborgare. Det är skurkarna och slarvrarna som ska åka dit!

Men journalister har ofta problem att skriva om sådan de inte har inblick i. En journalist kan ju endera skriva som generalist eller som specialist. En specialist kan vara en journalist som också håller på med bilar som skriver om bilar, eller en journalist som har idrottsbakgrund som skriver om sport. Eller någon som är utbildad biolog som skriver om vetenskap. Ja, ni förstår säkert.

En generalist är däremot en journalist som inte har kunskap i det aktuella ämnet men som ska skriva om det ändå. Det kan gå utmärkt om man gör ordentlig research, men inte annars. Då går det obönhörligen och utan tvivel illa.

Aftonbladets mediadrev om jobbcoaching 2009 var ett utmärkt exempel på när det gick illa. Siffror behandlades utan någon som helst kunskap om förhållandena och en så kallad expert på coaching hade doktorerat minsann – men den avhandlingens slutsats var att om man har ont i ryggen får man sämre minne – vill jag minnas.  Däremot hade experten en dold agenda – han var förbannad på mentale tränaren Lars-Eric Uneståhl!

Journalister får hela tiden värja sig mot just dolda agendor. De kan ofta vara luriga att avslöja också. Men det ingår i journalistens uppdrag att fråga sig de basala frågorna som även Rudyard Kipling kände till. I en dikt skriver han:

I keep six honest serving-men
(They taught me all I knew);
Their names are What and Why and When
And How and Where and Who.

Journalisten måste också ställa sig frågorna Vad, När , Hur, Vem, Var och Varför!
Vem är den så kallade experten, i vilken kontext är han och varför säger han just det just nu? Vad vill experten och vad vinner han på det?

Faran med att ställa sig just dessa frågor är att kanske diskvalificerar man experten genom att göra det och man riskerar då att stå där utan expert. Utan expert kanske redaktionschefen refuserar artikeln och som frilans kan det vara ödesdigert att ett jobbarvode uteblir efter nedlagt arbete.

I oktober 2011 fanns ett antal artiklar om coachning som var minst sagt oklara och som också inte alls visade hela bilden utan bara valda fragment som gav en ytterst negativ bild av coachning, Jag har tidigare skrivit om dessa så intresserade läsare kan studera tidigare inlägg om dessa.

Som en slags uppföljning eller en annan vinkel kom sedan ytterligare ett uppslag i DN på fredagen 21 oktober 2011. Där hävdade journalisten att ”journalister är för okritiska till coacherna”. Det kan ju kännas lite märkligt med tanke på de mediadrev som bedrivits om coachning och framför allt jobbcoachning under den tid som jobbcoachning existerat, det vill säga 2009-2011.

Det är en sammanblandning av äpplen och päron misstänker jag. Det finns å ena sidan journalister som jobbar med att se på verkligheten och granska densamma. De existerar i dagstidningar, nyhetsredaktioner och liknande. Andra journalister skriver inte alls med detta syfte och finns i magasinsvärlden. Deras grundsyfte är inte att ifrågasätta den person de intervjuar utan mer att skapa en intressant, underhållande och upplysande text. Sedan finns det ju magasin som har coacher kopplade till sig i form av frågespalter och liknande vilket förstås inte är journalistik alls.

Nu är förstås inte verkligheten så enkelt uppbyggd. Det finns artiklar i magasin som kan vara nog så ifrågasättande och det finns verkligen artiklar i dagspressen som kan anses som ren underhållning.

Men för att återgå till DN-artikeln från 21 oktober Så har journalisten plockat upp två experter. Den ene arbetar på JMK och har nyss(2010) doktorerat i ämnet “Självmord och internet. Kommunikation om ett livsfarligt ämne”. Kanhända bra kunskaper om man söker någon som kan berätta om Internets påverkan i frågan om attityder kring självmord. Annars kan denne expert vara som vilken journalist som helst. Av avhandlingens titel kan man ana en till media kritisk hållning i alla fall. Journalisten torde kunna upptäcka det.

Den andre experten är kopplad till psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet och på detta sätt part i målet. Psykologer tror ibland att de konkurrerar med coacherna om samma klienter, nämligen. Dessutom har han en tydlig agenda, eller möjligen fler,  då han dels är ute på till exempel Newsmill och skriver och dels har skrivit en självkänslobok med vacker kvinna mot solnedgång på omslaget som han gärna vill ha såld. Han var talare på bokmässan i detta syfte i alla fall. Och av hans skriveri visste journalisten också på förhand vad han stod för.

Kanske var dessa herrar de enda journalisten lyckades få fatt i, de enda som hade tid eller de enda som ville få sina namn publicerade i DN? Eller så var dessa precis dessa journalisten önskade för att driva tesen i artikeln.

Det hindrar dock inte att den ena låts säga en del saker om vi kan lära oss av. Det står bland annat ”…i kommersiella medier har journalisten ambitionen att sälja. Därför gäller det att välja något som slår an snabbt. Det finns inte utrymme för komplexa svar….journalisterna…inte reflekterar över de budskap de sänder ut.”  Detta är helt sant och präglar precis de föregående artiklarna och även denna senaste till en stor del. Vidare säger experten klokt: ”…jag tycker att medierna alltid har ett ansvar…Journalister ska kolla och dubbelkolla sina källor, men också göra en kritisk bedömning av dem….journalister är ibland för bekväma.”  Jodå visst är det så! Rätt rutet!

Det kändes också uppfriskade med den andra artikeln som intervjuade två chefredaktörer, en på Aftonbladet och en på DN. Där bekräftades en del av de synpunkter jag redan skrivit om. Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet säger i artikeln följande om att välja ut experter: ”Det kan handla om personer som skrivit en bok i det aktuella ämnet, som föreläser eller som har uppmärksammats i andra sammanhang.”  Gunilla Herlitz, chefredaktör på DN  säger i samma avsnitt: ”Det finns alltid en risk att man bara ‘får tag’ på dem som har tid och som kanske har nytta av att marknadsföra sig i medierna.” Det finns alltså en medvetenhet ute på tidningsredaktionerna om det här problemet, men ändå slinker dåligt researchade alster igenom ibland. Frågan borde ställas oftare om den bild som en artikel visar verkligen beskriver verkligheten på ett nyanserat och opartiskt sätt . Kanske vi behöver en fjärde statsmakt också?

Verkligheten talar i alla fall uppenbarligen sitt tydliga språk.

Många journalister är inte för okritiska till coacher utan snarare för okritiska till sig själva och de experter de väljer!

I dag finns journalister för det mesta i livet – från hur man ska möblera sin garderob till hur man ska ta hand om sina relationer. Vem som helst kan kalla sig för journalist. Journalisten och coachen Hans Loord menar att många journalister saknar kompetens.

Journalister är kreativa människor. Många av dem skriver till och med fiktion. De flesta av dem som skriver fiktion brukar skilja på när det skrivna ordet ska hamna i en artikel och när det ska hamna i en roman, barnbok eller liknande. Jan Guillou brukar till exempel oftast veta skillnaden. Kan tänka mig att Liza Marklund gör det också.

I ett par dagar har jag med viss förvåning läst två uppslag på ”Insidan” i DN kultur om coachning. Artiklarna är skrivna av Ana Udovic, en frilansjournalist som jobbade sommaren 2010 på DN enligt egen utsago. Kanhända är artiklarna inte dagens nyheter utan inte ens ”Yesterdays News”.
I de grundläggande lärdomar jag föreställer mig få på journalisthögskolor som JMK i Stockholm, JMG i Göteborg eller Poppius ingår bland annat två saker: Nyhetsvärdering och Research.
Eftersom nyhetsvärdet i artiklarna är lika med noll då Arbetsförmedlingens upphandling är slut för denna gång kan vi anta att agendan hos Udovic alternativt DN är en annan än att bedriva nyhetsjournalistik. Fördelningen mellan mängden text avsedd att få coachning att verka tveksam och dålig i relation till att verka som ett bra alternativ anger tonen. Avsikten är att vara kritisk.

Det är då kravet på ordentlig research kommer in. Varje ansvarskännande journalist, och det är troligen det stora flertalet, vet att man med lång tid på sig att skriva en artikel också kan göra den research som krävs. Om man vill.
Det känns då en aning olustigt att diverse felaktigheter dyker upp i artiklarna. I den första artikeln, publicerad 18 oktober, med rubriken ”Många coacher går att likna vid spåtanter” står själva rubriken som om den var ett citat av P-O Eriksson. I artikeln finns inte ett spår av den frasen, vilket får mig att anta att Udovic kreativt snickrat ihop ”citatet” själv. Att Eriksson gör en liknande liknelse är ingen ursäkt. Ett citat är ett citat.

Att Erikssons uttalanden sedan får det att verka som om Arbetsförmedlingen tilldelar arbetssökande en jobbcoach får förstås stå för honom, om han har sagt det. Det är förstås inte sant – det är bara att ringa till arbetsförmedlingen och fråga! Den arbetssökande är tänkt att själv välja sin jobbcoach ur det urval av externa coacher som finns på Arbetsförmedlingens hemsida. Det urval som från början var 952 leverantörer, men som sedan en del leverantörer rensats bort ifrån. Och som nu inte finns alls. Dessutom har den arbetssökande rätt att byta coach!

Men faktarutan får Udovic stå för själv. Där står det om Regeringens jobbcoachupphandling och det är inte så, som man kan tolka rutan, att strax under tre miljarder gått till upphandling av de externa coacherna. Summan är hela satsningen, som inkluderar även Arbetsförmedlingens egna coacher. Med enkel matematik inses att summan avsatt för de externa aktörerna blir betydligt mindre. Dessutom tas bara kritiken av Regeringens upphandling upp. Det står ingenting om att de coachade överlag varit nöjda och att, trots låg konjunktur, många kommit i arbete eller utbildning. Trots att källan för det de facto är Arbetsförmedlingen. Detta påminner olustigt nog om Aftonbladets artikelserie om jobbcoacher för ett par år sedan då Aftonbladet for fram med tendentiösa och dåligt underbyggda artiklar.

Är ändå lite glad att en coach fick uttala sig på det första uppslaget. Även om den hypotetiska frågan om vad som händer om en coach inte följer de etiska reglerna känns som tillverkad för att antyda att coacher bryter mot reglerna. Om vi jämför de bägge artiklarna på uppslaget finns inte mycket ifrågasättande av P-O Erikssons utläggning. Frågan om det finns legitimerade psykologer som ”är dåliga på sitt jobb” är inte alls i samma liga. Det är en sak att begå tjänstefel och en annan att vara dålig.

Men detta första uppslag var ju det mest korrekta uppslaget av de två hittills.

På ”Insidan” den 19 oktober kommer först en liten text om hur ”Arga Snickaren” hjälpte en familj med huset. Gott så. Den avslutas förstås med en mening som antyder att det finns skurkar där ute. ”Fast då gäller det ju att den personen är seriös”.

Sedan följer den artikel som egentligen initierat hela denna text. ”Jobbcoachen gjorde arbetslösa Katarina mer stressad”. Hade lätt kunnat tiga ihjäl det första uppslaget ifrån den 18 oktober, men denna artikel måste analyseras!

Bilden är förstås irrelevant. Men vacker. Ingressen talar om Regeringens initiativ och får det att framstå som ”Katarina” varit föremål för ett sådant. Det är förstås klassiskt att ett negativt ”vittne” inte kan stå för sina åsikter under eget namn. Men när vi börjar läsa fattar vi, som vet hur jobbcoachning fungerar, ingenting. Det står att ”Katarina” fick ett avgångsvederlag att använda till jobbcoachning. Det låter underligt. Det förekommer att företag i samband med uppsägningar erbjuder dels ett avgångsvederlag och dels en pott för outplacement/omställning som är tänkt att användas till exempel för att skaffa en coach. Här har normalt coachningsföretaget ett avtal med företaget, oavsett om det är statligt eller privat, för att kunna fakturera över huvud taget. Och detta avtal kan då inte vara okänt för till exempel ”Katarina”. Och om det skulle vara så att ”Katarina” plockat ut avgångsvederlaget och tagit kontakt med en coach på eget initiativ och beslutat att använda pengarna till coachning så är situationen knepig i alla fall – hur skulle hon då kunnat få se avtalet? Att ett coachningsföretag som sysslar med outplacement/omställning har ett avtal med företag är precis som det ska. Det uppkommer inte alls några ”jävssituationer” på grund av detta. Dels finns ju de etiska reglerna och dels skulle det ju bli absurt om coachen skulle tvingas säga: ”Ja du, eftersom du jobbat på företaget X och vårt företag har avtal med dem så kan jag inte coacha dig!”

Detta är emellertid inte jobbcoachning via Arbetsförmedlingen alls! Så Udovic är helt fel ute då hon påstår detta.  Utom allt tvivel kan ett avgångsvederlag aldrig kopplas till Arbetsförmedlingens jobbcoacher!

Redan talet om 4000 kronor i timmen avslöjar skribentens bristande research om de verkliga förhållandena. För det första har ju Udovic själv skrivit att arvode för coachning brukar ligga omkring 1000 kronor i sin första artikel dagen innan. Då borde hon dragit öronen åt sig och ifrågasatt de uppgifterna. För jobbcoachning via Arbetsförmedlingen betalas en engångssumma på 9000 kronor per klient ut från Arbetsförmedlingen avseende coachning under en tremånadersperiod. Pengarna utgår aldrig ur klientens egen ficka. Mig veterligt finns det för övrigt idag ingen coach i landet som tar 4000 kronor i arvode från en privatklient.

Artikeln fortsätter med anteckningar på skvallernivå om de två nästföljande coacher som ”Katarina” anlitat via Arbetsförmedlingen. utan detaljer som gör att läsaren kan bedöma relevansen eller sanningshalten i de uppgifterna. Eftersom den första coachen uppenbarligen inte var från Arbetsförmedlingen – vad vet vi om de andra två? Normalt ska det ju vara väldigt svårt att få en jobbcoach till från Arbetsförmedlingen – ”Katarina” verkar ha fått tre enligt Udovic. Och när det gäller ”Katarinas” gruppcoachingutsatta vän borde det väl krävas mer än så för att vilja ta livet av sig? Att ”Katarina” yttrar saker om psykologiutbildningen på universitetet gör att vi kan anta att hon är part i målet, något som uppenbarligen även gäller P-O Eriksson.

Det är vidare anmärkningsvärt att ”Katarina” är så informerad om coachernas bakgrund att hon kan säga att ”påfallande ofta har de en bakgrund som säljare”. Hon har ju bara träffat tre coacher i sitt liv. Vi som har mött flera coacher än så vet bättre. Ett av de verkliga problemen hos de flesta coacher idag är just att de inte kan sälja sina tjänster för att kunna leva på det! Så ”Katarina” framstår mer än lovligt förvirrad i Udovics text och det är ytterst olyckligt. Inte bara för ”Katarina” utan också för journalisters rykte.

Det är ju inte särskilt svårt att ta reda på vilka etiska regler som coachningsorganisationer som ICF, EMCC eller liknande har – eller om man har rätt att byta den jobbcoach som man fått via Arbetsförmedlingen. Det är heller inte särskilt svårt att ta reda på de verkliga förhållandena för Arbetsförmedlingens upphandling av coacher eller hur det går till vid outplacement eller omställning i relation till företag, oavsett om dessa företag är statliga eller privata. Helt vanlig journalistisk research med andra ord.

Förstås kan vem som helst kalla sig journalist. Ingen utbildning krävs av oss. Och vi kan skriva om vad vi vill, när vi vill. För att få ett presskort idag krävs ju bara att tjäna en viss summa pengar på journalistisk verksamhet och ha behov av ett presskort. Men etiken kräver ju att vi inte skriver hur som helst.

Udovic har tyvärr inget att skylla på. Hon är utbildad journalist och borde veta bättre. DN också. Kanske är fiktion avsedd som fiktion ett bättre alternativ för Udovic att hamna på DN Kultur?