Vi har olika makter i Sverige. Regeringen och Riksdagen är två av dem som ska fatta beslut åt oss och sedan brukar man populärt kalla Massmedia för ”den tredje statsmakten” med uppgift att granska de två första. Ibland kallas den till och med ”den första statsmakten”. Men vem granskar Massmedia?

Med våra presskort i högsta hugg kan vi ta oss in på många ställen och skaffa oss insyn där vanliga dödliga inte har tillträde. Vi har en viktig uppgift att se till att de andra makterna sköter sig. I dagens samhälle kan man förstås säga att Regering och Riksdag har ett ytterst begränsat inflytande då globalisering  och liknande gjort att många beslut som påverkar oss ligger utanför landets gränser. Men i alla fall!

Att medierna har stor makt kan vi konstatera efter ett antal så kallade ”mediadrev”, ”göra pudlar”, politiker som tvingats avgå efter media har skrivit eller liknande. Journalisterna liknas vid jakthundar som rusar vilt gläfsande efter den flyende räven. Och att böja sig för denna övermakt kallas sedan för att ”göra en pudel”. Mycket hundar blir det. Men med stor makt följer också ett stort ansvar.

Då en nyhetsartikel ska till är det ofta bråttom och journalisten hinner ofta inte ta med alla aspekter som kanske borde varit med, men detta faktum framgår inte av artiklarna utan de framstår som ”sanning” för en oinvigd. När det gäller artiklar där journalisten har längre tid på sig borde vi däremot kunna kräva av journalister att de gör sin research klar innan publicering.

I många fall sker det säkert också, men de goda exemplen utgör knappast ett problem. Det är när det blir felaktigheter som media behöver granskas. Precis som när det gäller annat – polisen har ingen anledning att spana på laglydiga medborgare. Det är skurkarna och slarvrarna som ska åka dit!

Men journalister har ofta problem att skriva om sådan de inte har inblick i. En journalist kan ju endera skriva som generalist eller som specialist. En specialist kan vara en journalist som också håller på med bilar som skriver om bilar, eller en journalist som har idrottsbakgrund som skriver om sport. Eller någon som är utbildad biolog som skriver om vetenskap. Ja, ni förstår säkert.

En generalist är däremot en journalist som inte har kunskap i det aktuella ämnet men som ska skriva om det ändå. Det kan gå utmärkt om man gör ordentlig research, men inte annars. Då går det obönhörligen och utan tvivel illa.

Aftonbladets mediadrev om jobbcoaching 2009 var ett utmärkt exempel på när det gick illa. Siffror behandlades utan någon som helst kunskap om förhållandena och en så kallad expert på coaching hade doktorerat minsann – men den avhandlingens slutsats var att om man har ont i ryggen får man sämre minne – vill jag minnas.  Däremot hade experten en dold agenda – han var förbannad på mentale tränaren Lars-Eric Uneståhl!

Journalister får hela tiden värja sig mot just dolda agendor. De kan ofta vara luriga att avslöja också. Men det ingår i journalistens uppdrag att fråga sig de basala frågorna som även Rudyard Kipling kände till. I en dikt skriver han:

I keep six honest serving-men
(They taught me all I knew);
Their names are What and Why and When
And How and Where and Who.

Journalisten måste också ställa sig frågorna Vad, När , Hur, Vem, Var och Varför!
Vem är den så kallade experten, i vilken kontext är han och varför säger han just det just nu? Vad vill experten och vad vinner han på det?

Faran med att ställa sig just dessa frågor är att kanske diskvalificerar man experten genom att göra det och man riskerar då att stå där utan expert. Utan expert kanske redaktionschefen refuserar artikeln och som frilans kan det vara ödesdigert att ett jobbarvode uteblir efter nedlagt arbete.

I oktober 2011 fanns ett antal artiklar om coachning som var minst sagt oklara och som också inte alls visade hela bilden utan bara valda fragment som gav en ytterst negativ bild av coachning, Jag har tidigare skrivit om dessa så intresserade läsare kan studera tidigare inlägg om dessa.

Som en slags uppföljning eller en annan vinkel kom sedan ytterligare ett uppslag i DN på fredagen 21 oktober 2011. Där hävdade journalisten att ”journalister är för okritiska till coacherna”. Det kan ju kännas lite märkligt med tanke på de mediadrev som bedrivits om coachning och framför allt jobbcoachning under den tid som jobbcoachning existerat, det vill säga 2009-2011.

Det är en sammanblandning av äpplen och päron misstänker jag. Det finns å ena sidan journalister som jobbar med att se på verkligheten och granska densamma. De existerar i dagstidningar, nyhetsredaktioner och liknande. Andra journalister skriver inte alls med detta syfte och finns i magasinsvärlden. Deras grundsyfte är inte att ifrågasätta den person de intervjuar utan mer att skapa en intressant, underhållande och upplysande text. Sedan finns det ju magasin som har coacher kopplade till sig i form av frågespalter och liknande vilket förstås inte är journalistik alls.

Nu är förstås inte verkligheten så enkelt uppbyggd. Det finns artiklar i magasin som kan vara nog så ifrågasättande och det finns verkligen artiklar i dagspressen som kan anses som ren underhållning.

Men för att återgå till DN-artikeln från 21 oktober Så har journalisten plockat upp två experter. Den ene arbetar på JMK och har nyss(2010) doktorerat i ämnet “Självmord och internet. Kommunikation om ett livsfarligt ämne”. Kanhända bra kunskaper om man söker någon som kan berätta om Internets påverkan i frågan om attityder kring självmord. Annars kan denne expert vara som vilken journalist som helst. Av avhandlingens titel kan man ana en till media kritisk hållning i alla fall. Journalisten torde kunna upptäcka det.

Den andre experten är kopplad till psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet och på detta sätt part i målet. Psykologer tror ibland att de konkurrerar med coacherna om samma klienter, nämligen. Dessutom har han en tydlig agenda, eller möjligen fler,  då han dels är ute på till exempel Newsmill och skriver och dels har skrivit en självkänslobok med vacker kvinna mot solnedgång på omslaget som han gärna vill ha såld. Han var talare på bokmässan i detta syfte i alla fall. Och av hans skriveri visste journalisten också på förhand vad han stod för.

Kanske var dessa herrar de enda journalisten lyckades få fatt i, de enda som hade tid eller de enda som ville få sina namn publicerade i DN? Eller så var dessa precis dessa journalisten önskade för att driva tesen i artikeln.

Det hindrar dock inte att den ena låts säga en del saker om vi kan lära oss av. Det står bland annat ”…i kommersiella medier har journalisten ambitionen att sälja. Därför gäller det att välja något som slår an snabbt. Det finns inte utrymme för komplexa svar….journalisterna…inte reflekterar över de budskap de sänder ut.”  Detta är helt sant och präglar precis de föregående artiklarna och även denna senaste till en stor del. Vidare säger experten klokt: ”…jag tycker att medierna alltid har ett ansvar…Journalister ska kolla och dubbelkolla sina källor, men också göra en kritisk bedömning av dem….journalister är ibland för bekväma.”  Jodå visst är det så! Rätt rutet!

Det kändes också uppfriskade med den andra artikeln som intervjuade två chefredaktörer, en på Aftonbladet och en på DN. Där bekräftades en del av de synpunkter jag redan skrivit om. Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet säger i artikeln följande om att välja ut experter: ”Det kan handla om personer som skrivit en bok i det aktuella ämnet, som föreläser eller som har uppmärksammats i andra sammanhang.”  Gunilla Herlitz, chefredaktör på DN  säger i samma avsnitt: ”Det finns alltid en risk att man bara ‘får tag’ på dem som har tid och som kanske har nytta av att marknadsföra sig i medierna.” Det finns alltså en medvetenhet ute på tidningsredaktionerna om det här problemet, men ändå slinker dåligt researchade alster igenom ibland. Frågan borde ställas oftare om den bild som en artikel visar verkligen beskriver verkligheten på ett nyanserat och opartiskt sätt . Kanske vi behöver en fjärde statsmakt också?

Verkligheten talar i alla fall uppenbarligen sitt tydliga språk.

Många journalister är inte för okritiska till coacher utan snarare för okritiska till sig själva och de experter de väljer!

I dag finns journalister för det mesta i livet – från hur man ska möblera sin garderob till hur man ska ta hand om sina relationer. Vem som helst kan kalla sig för journalist. Journalisten och coachen Hans Loord menar att många journalister saknar kompetens.

Journalister är kreativa människor. Många av dem skriver till och med fiktion. De flesta av dem som skriver fiktion brukar skilja på när det skrivna ordet ska hamna i en artikel och när det ska hamna i en roman, barnbok eller liknande. Jan Guillou brukar till exempel oftast veta skillnaden. Kan tänka mig att Liza Marklund gör det också.

I ett par dagar har jag med viss förvåning läst två uppslag på ”Insidan” i DN kultur om coachning. Artiklarna är skrivna av Ana Udovic, en frilansjournalist som jobbade sommaren 2010 på DN enligt egen utsago. Kanhända är artiklarna inte dagens nyheter utan inte ens ”Yesterdays News”.
I de grundläggande lärdomar jag föreställer mig få på journalisthögskolor som JMK i Stockholm, JMG i Göteborg eller Poppius ingår bland annat två saker: Nyhetsvärdering och Research.
Eftersom nyhetsvärdet i artiklarna är lika med noll då Arbetsförmedlingens upphandling är slut för denna gång kan vi anta att agendan hos Udovic alternativt DN är en annan än att bedriva nyhetsjournalistik. Fördelningen mellan mängden text avsedd att få coachning att verka tveksam och dålig i relation till att verka som ett bra alternativ anger tonen. Avsikten är att vara kritisk.

Det är då kravet på ordentlig research kommer in. Varje ansvarskännande journalist, och det är troligen det stora flertalet, vet att man med lång tid på sig att skriva en artikel också kan göra den research som krävs. Om man vill.
Det känns då en aning olustigt att diverse felaktigheter dyker upp i artiklarna. I den första artikeln, publicerad 18 oktober, med rubriken ”Många coacher går att likna vid spåtanter” står själva rubriken som om den var ett citat av P-O Eriksson. I artikeln finns inte ett spår av den frasen, vilket får mig att anta att Udovic kreativt snickrat ihop ”citatet” själv. Att Eriksson gör en liknande liknelse är ingen ursäkt. Ett citat är ett citat.

Att Erikssons uttalanden sedan får det att verka som om Arbetsförmedlingen tilldelar arbetssökande en jobbcoach får förstås stå för honom, om han har sagt det. Det är förstås inte sant – det är bara att ringa till arbetsförmedlingen och fråga! Den arbetssökande är tänkt att själv välja sin jobbcoach ur det urval av externa coacher som finns på Arbetsförmedlingens hemsida. Det urval som från början var 952 leverantörer, men som sedan en del leverantörer rensats bort ifrån. Och som nu inte finns alls. Dessutom har den arbetssökande rätt att byta coach!

Men faktarutan får Udovic stå för själv. Där står det om Regeringens jobbcoachupphandling och det är inte så, som man kan tolka rutan, att strax under tre miljarder gått till upphandling av de externa coacherna. Summan är hela satsningen, som inkluderar även Arbetsförmedlingens egna coacher. Med enkel matematik inses att summan avsatt för de externa aktörerna blir betydligt mindre. Dessutom tas bara kritiken av Regeringens upphandling upp. Det står ingenting om att de coachade överlag varit nöjda och att, trots låg konjunktur, många kommit i arbete eller utbildning. Trots att källan för det de facto är Arbetsförmedlingen. Detta påminner olustigt nog om Aftonbladets artikelserie om jobbcoacher för ett par år sedan då Aftonbladet for fram med tendentiösa och dåligt underbyggda artiklar.

Är ändå lite glad att en coach fick uttala sig på det första uppslaget. Även om den hypotetiska frågan om vad som händer om en coach inte följer de etiska reglerna känns som tillverkad för att antyda att coacher bryter mot reglerna. Om vi jämför de bägge artiklarna på uppslaget finns inte mycket ifrågasättande av P-O Erikssons utläggning. Frågan om det finns legitimerade psykologer som ”är dåliga på sitt jobb” är inte alls i samma liga. Det är en sak att begå tjänstefel och en annan att vara dålig.

Men detta första uppslag var ju det mest korrekta uppslaget av de två hittills.

På ”Insidan” den 19 oktober kommer först en liten text om hur ”Arga Snickaren” hjälpte en familj med huset. Gott så. Den avslutas förstås med en mening som antyder att det finns skurkar där ute. ”Fast då gäller det ju att den personen är seriös”.

Sedan följer den artikel som egentligen initierat hela denna text. ”Jobbcoachen gjorde arbetslösa Katarina mer stressad”. Hade lätt kunnat tiga ihjäl det första uppslaget ifrån den 18 oktober, men denna artikel måste analyseras!

Bilden är förstås irrelevant. Men vacker. Ingressen talar om Regeringens initiativ och får det att framstå som ”Katarina” varit föremål för ett sådant. Det är förstås klassiskt att ett negativt ”vittne” inte kan stå för sina åsikter under eget namn. Men när vi börjar läsa fattar vi, som vet hur jobbcoachning fungerar, ingenting. Det står att ”Katarina” fick ett avgångsvederlag att använda till jobbcoachning. Det låter underligt. Det förekommer att företag i samband med uppsägningar erbjuder dels ett avgångsvederlag och dels en pott för outplacement/omställning som är tänkt att användas till exempel för att skaffa en coach. Här har normalt coachningsföretaget ett avtal med företaget, oavsett om det är statligt eller privat, för att kunna fakturera över huvud taget. Och detta avtal kan då inte vara okänt för till exempel ”Katarina”. Och om det skulle vara så att ”Katarina” plockat ut avgångsvederlaget och tagit kontakt med en coach på eget initiativ och beslutat att använda pengarna till coachning så är situationen knepig i alla fall – hur skulle hon då kunnat få se avtalet? Att ett coachningsföretag som sysslar med outplacement/omställning har ett avtal med företag är precis som det ska. Det uppkommer inte alls några ”jävssituationer” på grund av detta. Dels finns ju de etiska reglerna och dels skulle det ju bli absurt om coachen skulle tvingas säga: ”Ja du, eftersom du jobbat på företaget X och vårt företag har avtal med dem så kan jag inte coacha dig!”

Detta är emellertid inte jobbcoachning via Arbetsförmedlingen alls! Så Udovic är helt fel ute då hon påstår detta.  Utom allt tvivel kan ett avgångsvederlag aldrig kopplas till Arbetsförmedlingens jobbcoacher!

Redan talet om 4000 kronor i timmen avslöjar skribentens bristande research om de verkliga förhållandena. För det första har ju Udovic själv skrivit att arvode för coachning brukar ligga omkring 1000 kronor i sin första artikel dagen innan. Då borde hon dragit öronen åt sig och ifrågasatt de uppgifterna. För jobbcoachning via Arbetsförmedlingen betalas en engångssumma på 9000 kronor per klient ut från Arbetsförmedlingen avseende coachning under en tremånadersperiod. Pengarna utgår aldrig ur klientens egen ficka. Mig veterligt finns det för övrigt idag ingen coach i landet som tar 4000 kronor i arvode från en privatklient.

Artikeln fortsätter med anteckningar på skvallernivå om de två nästföljande coacher som ”Katarina” anlitat via Arbetsförmedlingen. utan detaljer som gör att läsaren kan bedöma relevansen eller sanningshalten i de uppgifterna. Eftersom den första coachen uppenbarligen inte var från Arbetsförmedlingen – vad vet vi om de andra två? Normalt ska det ju vara väldigt svårt att få en jobbcoach till från Arbetsförmedlingen – ”Katarina” verkar ha fått tre enligt Udovic. Och när det gäller ”Katarinas” gruppcoachingutsatta vän borde det väl krävas mer än så för att vilja ta livet av sig? Att ”Katarina” yttrar saker om psykologiutbildningen på universitetet gör att vi kan anta att hon är part i målet, något som uppenbarligen även gäller P-O Eriksson.

Det är vidare anmärkningsvärt att ”Katarina” är så informerad om coachernas bakgrund att hon kan säga att ”påfallande ofta har de en bakgrund som säljare”. Hon har ju bara träffat tre coacher i sitt liv. Vi som har mött flera coacher än så vet bättre. Ett av de verkliga problemen hos de flesta coacher idag är just att de inte kan sälja sina tjänster för att kunna leva på det! Så ”Katarina” framstår mer än lovligt förvirrad i Udovics text och det är ytterst olyckligt. Inte bara för ”Katarina” utan också för journalisters rykte.

Det är ju inte särskilt svårt att ta reda på vilka etiska regler som coachningsorganisationer som ICF, EMCC eller liknande har – eller om man har rätt att byta den jobbcoach som man fått via Arbetsförmedlingen. Det är heller inte särskilt svårt att ta reda på de verkliga förhållandena för Arbetsförmedlingens upphandling av coacher eller hur det går till vid outplacement eller omställning i relation till företag, oavsett om dessa företag är statliga eller privata. Helt vanlig journalistisk research med andra ord.

Förstås kan vem som helst kalla sig journalist. Ingen utbildning krävs av oss. Och vi kan skriva om vad vi vill, när vi vill. För att få ett presskort idag krävs ju bara att tjäna en viss summa pengar på journalistisk verksamhet och ha behov av ett presskort. Men etiken kräver ju att vi inte skriver hur som helst.

Udovic har tyvärr inget att skylla på. Hon är utbildad journalist och borde veta bättre. DN också. Kanske är fiktion avsedd som fiktion ett bättre alternativ för Udovic att hamna på DN Kultur?

Det här inlägget är något så ovanligt som en hänvisning till två olika artiklar om samma sak! Stadsbyggnad!

www.branschaktuellt.se har skrivit om detta ämne och senare har även www.dn.se gjort det – kul!

Utdrag ur Branschaktuellt.se:

”Men kan vi, och bör vi, bygga städer? Eller ska vi i stället bygga hus? Är det egentligen stadsplaneringen som misslyckats när vi tvingas att bygga väldigt mycket hus på en gång?  Miljonprogrammet är ett resultat av akut bostadsbrist – men varför fick vi den? Miljonprogrammet tas ju ofta fram, ibland oförskyllt,  som exempel på dålig planering, dåliga hus och dåliga arkitekter. Rivningen av Klara tvingades fram av uselt underhåll och detsamma gäller förstås Slussen. Ingår det inte att sköta om byggnaderna vi byggt eller bygger vi så dåligt att det inte går? Var ligger ansvaret?”

Läs gärna bägge texterna, bilda er en egen uppfattning och elda på i debattugnarna!