Slussen – Är Slussenbilden Sannolik eller Sann?

Ständigt detta Slussen! Ture Sventons ande svävar över Slussens temmelsiluett. Men vem är Ville Vessla? Är det kanske ”Ville Visualisera” vi ska ifrågasätta? Vilka är motiven bakom en visualisering av ett projekt?

Ännu en gång får vi se bilder från det möjligen framtida Slussen. Denna gång i SvD. I lördagens kulturdel visas att det inte bara finns de officiella bilderna från Stockholms stad att tillgå. Dessa kan vi alla besöka på Peter Myndes Backe 3  i Stockholm om vi har vägarna förbi. I alla fall fram till 19 juni.
Betydligt svårare att få tillgång till de andra bilderna, men Wetterling Gallery vid Kungsträdgården visar dem i alla fall i dag(läs söndagen 22 maj 2011). Men som alltid finns ju webben! Stockholms stad har sin plats här – och de andra bilderna finns här!

Bilder, oavsett om de är fotografier eller skickligt genererade ”fotorealistiska” illustrationer, av arkitektoniska projekt, har alltid sina brister. Oftast är det tvådimensionella ögonblicksversioner av något som till sin natur är i tre dimensioner och kommer att existera vid olika årstider och klimatförhållanden, tider på dygnet och över lång tid. Dessutom är alltid speciella vinklar alltid utvalda för att representera projektet.

Precis som vi alla gärna vill att våra barn ska framstå i bästa möjliga dager hos fotografen gäller detsamma för de som ska presentera sina arkitekturbarn – självklart ska det se fint ut! I arkitekttävlingar genom all år har samma sak alltid gällt. Visualisering har varit en speciell konstart som har som yttersta syfte att sälja in projektet hos juryn. En del arkitekter lade sig till och med till med vissa manér och stilar för att få till detta. Någon kanske minns Ralph Erskines luftballong som ibland svävade över projekten? Andra arkitekter härmade till och med ballongen för att juryn skulle tro att just deras projekt var ritat av Erskine.

Arkitektkontoren har ofta särskilda visualiseringsexperter idag som har som sin uppgift att utföra detta försäljningsarbete. Många är oerhört skickla i sitt hantverk dessutom. Visserligen behöver visualiserarna inte vara så skickliga för att leda oss in i positiva tankar om projekten då de flesta av oss varken är övade i att läsa ritningar, förstå modeller eller att avslöja eventuella fusk med bilder.

Fusk med bilder? Ljuger kameran? Alla som har pysslat lite med fotografi vet att kameran alltid ljuger och att det finns många parametrar som kan påverkas i processen att skapa en bild. Har själv fotograferat ett kalhygge i Härjedalen en gång och det blev riktigt vackert! Ja, ni förstår…
En bra fotograf kan producera skönhet av sopor och en dålig kan producera tvärtom.

Och det handlar bara om verkligheten som redan existerar. När vi talar om att visualisera saker som inte ännu finns blir situationen förstås mer komplex. Här blir visualiserarnas bakomliggande motiv för sina val av vinklar, tider på dygnet och årstiden allt viktigare. Vad är det bilden är vald att berätta för oss? Vad är det visualiseringen ska sälja för tankar till oss?

När det gäller Slussenbilderna gäller förstås detsamma. Oavsett om bilderna kommer ifrån Stadsbyggnadskontoret eller om de kommer ifrån någon som har helt andra motiv än att sälja in projektet till oss. Vi gör rätt i att ställa oss frågande till vad vi ser. Är det vi ser sant i någon mening, eller ens sannolikt?  Vi minns Tage Danielssons ironiska monolog om sannolikhet och rådet att tala sannolikt i stället för sanning.

Ett exempel på saker att uppmärksamma i illustrationer är skuggor. Skuggor som inte har samma riktningar, avsaknaden av skuggor från saker som borde ha skuggor och slutligen skuggor som är betydligt ljusare än vad som är troligt är saker vi kan upptäcka som ”trixmarkörer”. Det kräver förstås ett tränat öga för att genast upptäcka sådant.

En annan aspekt är hur man visar glas. Arkitekter och visualiserare vill gärna få oss att tro att hus med fasader i glas är näst intill osynliga eller åtminstone transparenta. Vill minnas att till exempel Kulturhuset hade det anslaget och ambitionen. Helt transparent både till kropp och själ. Vi vet ju bättre. Det står ett stort massivt hus vid Sergels torg. Ibland när speciella ljusförhållanden infinner sig kan man ana en del av verksamheten däri, men oftast inte.

Om man som vanlig dödlig sitter i sin lägenhet och ser ut genom sina nytvättade fönster över mot  nästa hus är det högst ovanligt att man ser in i detta hus. På dagtid är det ljusare ute än inne vilket ger att fönsterrutorna endera blir mörka eller reflekterande. Ingen transparens alls. Glasets transparens fungerar inifrån och ut liksom – inte tvärtom. På natten däremot är det tvärtom. Om det lyser inne i byggnaden ser man rätt in utifrån. Men aldrig igenom förstås.

Självklart är att vi bör också uppmärksamma att väldigt få platser mot nordvända fasader med öppenhet för vind från väster kommer att upplevas som behagliga utom vid ytterst få tillfällen på året i Stockholm. Och att vi faktiskt befinner oss i Stockholm. Med Stockholm menar jag förstås vår breddgrad, drygt 59 grader nordlig bredd. Den breddgraden innebär att solen  max når en solvinkel på ungefär 54 grader mitt på dagen på midsommarafton. Vid midvinter är maxvärdet endast 7 grader och vid vår/höstdagjämning cirka 30 grader. Men alla dessa värden gäller alltså när solen står som högst. Vid alla andra tidpunkter och riktningar står solen lägre.

I det läget förstår man Stadsbyggnadskontorets vilja att presentera lösningen i juni, då solen då i teorin står som högst. En av bilderna ska föreställa klockan åtta på morgonen, då efter vad jag förstår solen borde finnas i ost-syd-ost och kanske nått en solvinkel på drygt 30 grader. Känns som om figurerna på bilden har för lite skuggor (inte alla har skugga alls!) och att vägbron på något mystiskt vis blivit självlysande i delar som rimligen borde ligga i dramatisk skugga. Rätta mig om jag har fel. Själva det spektakulära glasprismat verkar inte träffas av något solljus alls, alternativt ger det mycket oklara skuggor i relation till hu solen borde stå vid den tiden. Juni är i antågande så det bli lätt att kolla i alla fall hur långa skuggorna blir klockan åtta en valfri morgon snart och var solen faktiskt står.

Bilden över den så kallade Katarinaparken har ite samma problematik med saknade skuggor på träd och människor, självlysande bilbro och skuggor som spretar lite hit och dit. Om vi för ett ögonblick antar det för projektets mest ideala tidpunkt vid Katarinaparken, klockan 1600 på eftermiddagen i juni då en strimma sol sveper ner längs Peter Myndes backe längs de nya fasaderna och skänker eftermiddagssol så är det precis i det ögonblicket förstås Stadsbyggnadskontoret valt – vilken annan tidpunkt som helst hade varit sämre. Att det troligen är visat med lite ”glädjeskuggor” gör ju inte projektet sämre. Det är ju känslor som ska förmedlas – ingen dokumentär.

De alternativa bilderna då? Det är ju klart att de visar andra synvinklar på projektet. Dessa bilder har ju inte som sitt syfte att sälja projektet utan tvärtom. De nya husen upplevs ta mycket mer plats  och ge mer skuggverkan. De alternativa bildvinklarna är framtagna för att ta fram just detta. Man kunde förstås tagit steget fullt ut och visa hur det blir emellan KF-husen och de nya husen eller hur de upplevs från några av de lägre våningarna på KF-husen, men så långt har man inte velat gå. Ännu. Även dessa bilder har en hel del oklarheter. Oklart när de ska vara tagna då varken skuggor eller reflexer kan avslöja detta, vilket är synd. Om man vill klaga på hur projektet beskrivs av Stadsbyggnadskontoret ska man självklart göra det minst lika bra själv, men det lyckas inte motbilderna helt med.

Det som motbilderna däremot lyckas med är att sätta fingret på att bilder kan fara med ett visst mått av osanning och till och med bli smått osannolika. Dessutom visa på att förslagsställare ALLTID väljer ut de fördelaktigaste vinklarna på projektet för att sälja in det,  i det här fallet till allmänheten. En visualisering lurar oss alltså alltid lite grann och slingrar sig hela tiden som Ville Vessla ifrån våra försök att fånga honom. Vi behöver anlita både Herr Omar i  form av Opinionen och Herr Sventon själv för att få grepp om vad vi ser.

Det är, som Ture Sventon brukar säga, ”ett intressant fall på det hela taget,” helt enkelt. Men ”använd bara pitolerna i yttersta nödfall”! Även herr Sventon trodde på dialog – och på temlor förstås!